Att vara eller inte vara i regeringen.
det är frågan...
Valet 1998. Ett tråkigt val, läser jag i mina minnesanteckningar. Och nog var det så. Dels för att de stora frågorna inte kom in i debatten trots våra envetna försök, dels för att stämningen var slitsam i vår egen valgrupp.
Det har ryktas en del om det där valet och vad som hände efteråt. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har gjort det till sin version att ”Birger skänkte Göran Persson makten”. Denna bild gavs första gången i DN (9 augusti 2004) av Peter Eriksson och har sedan upprepats med jämna mellanrum. Jag valde att inte kommentera detta under då år Maria och Peter var språkrör. Men nu - november 2011, tio år efter det att jag lämnade alla politiska uppdrag - känns det ändå dags att ge en egen bild av vad som hände.
Gav vi bort makten?
Vårt mål i valrörelsen 1998 var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). Ett än mer grundläggande mål var förstås att för andra gången hålla oss kvar i riksdagen - efter att som första nya parti på 70 år kommit in i riksdagen 1988, åkte vi som första parti ut ur riksdagen 1991, för att som första parti återkomma till riksdagen 1994.
Vi klarade både målen. Mer intressant än själva valrörelsen är hur vi hanterade den vågmästarställning vi uppnådde. Sättet att hantera den skilde sig radikalt från hur partiet agerade fyra år senare. Var det så att "Birger skänkte makten till Göran Persson" så att han enkelt kunde regera vidare - något som såväl Maria Wetterstrand som Peter Eriksson hävdat...
Språkrören
Vid den här tidpunkten var inte funktionen som språkrör sådan att man som "ledare" kunde bestämma något sådant. Själva idén med språkrör var från början att partiet inte skulle ha någon ledare i den vanliga bemärkelsen. Både jag och Marianne Samuelsson - som var språkrör 1998 - hade varit med redan när partiet bildades i början av 1980-talet.
Inte minst jag kritiserade hårt det jag kallade partiledardiktatur, det vill säga att det blivit allt vanligare att partiledarna själva gjorde upp om allt fler frågor över huvudet på både partistyrelse, riksdagsgrupp och medlemmar.
Språkrören
Vid den här tidpunkten var inte funktionen som språkrör sådan att man som "ledare" kunde bestämma något sådant. Själva idén med språkrör var från början att partiet inte skulle ha någon ledare i den vanliga bemärkelsen. Både jag och Marianne Samuelsson - som var språkrör 1998 - hade varit med redan när partiet bildades i början av 1980-talet. Inte minst jag kritiserade hårt det jag kallade partiledardiktatur, det vill säga att det blivit allt vanligare att partiledarna själva gjorde upp om allt fler frågor över huvudet på både partistyrelse, riksdagsgrupp och medlemmar.
Valrörelsen
Vi fick erbarmliga 4,5 procent av rösterna, medan Vänstern gjort sitt bästa val genom tiderna och blivit dubbelt så stort som MP. Gudrun Schyman hade drivit upp feminismen på dagordningen så att till och med borgerliga partiledare plötsligt kallade sig feminister.
Gudrun Schyman hade i slutdebatten i teve spelat på att hon var den enda kvinnliga partiledaren och tillika den enda partiledaren som var nykter alkoholist – vilket skulle vara ett bevis på att Vänstern var det parti som förstod hur människor som drabbats illa verkligen hade det.
Gudrun Schyman var som bäst i 1998 års valrörelse. Hon hade blivit en alltmer tekniskt skicklig retoriker som aldrig släppte ordet frivilligt – hon hade tekniken att andas mitt i en mening, istället för vid punkt, och kunde därmed inte avbrytas utan att det upplevdes som en manlig oförskämdhet.
Själv utsattes jag för en kontroll av en kvällstidning hur det var ställt med jämställdheten hemma och om jag kunde tvätta. Jag hade enligt referatet skött mig bra, och kunde det här med tvätt. Givetvis lade jag ett ideologiskt perspektiv på tvättande genom att påpeka att man inte behöver tvätta ullkläder så ofta, det räcker att hänga ut dem.
Gudrun Schyman hade i slutdebatten i teve spelat på att hon var den enda kvinnliga partiledaren och tillika den enda partiledaren som var nykter alkoholist – vilket skulle vara ett bevis på att Vänstern var det parti som förstod hur människor som drabbats illa verkligen hade det.
Gudrun Schyman var som bäst i 1998 års valrörelse. Hon hade blivit en alltmer tekniskt skicklig retoriker som aldrig släppte ordet frivilligt – hon hade tekniken att andas mitt i en mening, istället för vid punkt, och kunde därmed inte avbrytas utan att det upplevdes som en manlig oförskämdhet.
Gudrun hade dessutom under hela valrörelsen skickligt - men enligt min mening ibland frustande oansvarigt - fångat upp det berättigade missnöje många kände med att regeringen Persson tvingats till stora neddragningar på grund av det struptag som marknaden under ett antal år på 90-talet tagit på den svenska ekonomin.
90-talskrisen gav oss returbiljett
Sverige hade levt mitt inne i en ekonomisk kris under stora delar av 90-talet - vilket för övrigt visade sig bli ett skäl till att MP kom tillbaka till riksdagen 1994. Det som fick valrörelsen att vända för oss 1994 - vi låg långt under fyraprocentsspärren under stora delar av mandatperioden - var nämligen ekonomidebatten i teve, där jag hade fått möjligheten att vara med.
Genom en hel del tur med vilken tidpunkt jag skulle grillas - det blev strax före sändningen av Aktuellt vilket medförde att flera hundratusen nytillkomna tittare hade bänkar sig vid teven - och än större lycka med de frågor jag fick, blev detta valprogram ett rejält lyft för oss. Jag lyckades koncentrerat, och någotsånär pedagogiskt, driva krav på att "tygla marknaden", införa Tobinskatt och möta arbetslöshet och stress med krav på sänkt arbetstid. Några dagar senare hade jag lyckan att göra en bra partiledarutfrågning, där utfrågarna gjorde bort sig ordentligt.
90-talskrisen gav oss returbiljett
Sverige hade levt mitt inne i en ekonomisk kris under stora delar av 90-talet - vilket för övrigt visade sig bli ett skäl till att MP kom tillbaka till riksdagen 1994. Det som fick valrörelsen att vända för oss 1994 - vi låg långt under fyraprocentsspärren under stora delar av mandatperioden - var nämligen ekonomidebatten i teve, där jag hade fått möjligheten att vara med.
Genom en hel del tur med vilken tidpunkt jag skulle grillas - det blev strax före sändningen av Aktuellt vilket medförde att flera hundratusen nytillkomna tittare hade bänkar sig vid teven - och än större lycka med de frågor jag fick, blev detta valprogram ett rejält lyft för oss. Jag lyckades koncentrerat, och någotsånär pedagogiskt, driva krav på att "tygla marknaden", införa Tobinskatt och möta arbetslöshet och stress med krav på sänkt arbetstid. Några dagar senare hade jag lyckan att göra en bra partiledarutfrågning, där utfrågarna gjorde bort sig ordentligt.
Socialdemokraterna tappar
Socialdemokraterna hade legat bra till under mandatperioden 1994-98 men började tappa i valrörelsen, vilket inte minst gynnade Vänsterpartiet. Det kom desperata utspel om maxtaxa på dagis som jag besvarade med att det snarare skulle behöva maxtid på dagis. Sossarnas utspel om maxtaxa skulle innebära att en plats på dagis högst skulle kosta 700 kronor per månad och barn, vilket skulle bli en rejäl vinst för många höginkomsttagare.
Själv har jag alltid uppfattat det som avigt att så ensidigt styra föräldrar att ha sina barn så länge som möjligt på dagis, istället för att styra föräldrar genom ekonomiska incitament att snarare jobba deltid så att barn och föräldrar får rimlig chans till en bra anknytning. Jag var således starkt emot maxtaxa på dagis av flera skäl - vilket senare skulle leda till konflikter med några av MP:s budgetförhandlare. Mer om det nedan.
Miljöpartiet gjorde en överlag dålig valrörelse 1998. Hela MP:s valrörelse var loj, stämningen i den grupp som skulle sköta valet var dålig och ineffektiv, jag var uttröttad och saknade lust. Till skillnad från 1988 och 1994 utgjorde jag inte något flöte, utan förmodligen snarare ett sänke. Men ändå: vi lyckades klara oss kvar med löftet att inte öka den materiella konsumtionen, sänka arbetstiden och ta miljön på allvar.
Slutdebatten i teve
Jag hade velat avgå redan 1996 men övertalats att stanna kvar. Jag ångrade under hela valrörelsen att jag inte lagt av två år tidigare. Räddningen blev att familjen köpt ett gammalt kråkslott som jag kunde fly till för att på nätter och andra lediga timmar snickra, lägga tak, slipa golv och flytta kök. Tal och debatter förbereddes med hammare i handen. Jag mådde illa varje gång jag skulle ut och agera som språkrör, fick ta till alla skådespelartalanger som fanns för att uppfylla rollen på ett något så när hoppingivande sätt.
Inför den sista och avgörande tevedebatten var jag helt slutkörd. MP, Centern och Folkpartiet pendlade strax över fyraprocentsspärren. När jag fick tillfälle att se debatten, just innan detta skrivs, visade det sig att jag inte kom ihåg någonting av vare sig debatten, lokalen där där vi var eller vilka som varit debattledare. Jag hade helt enkelt förträngt alltsammans. Mindes den bara som något förskräckligt fyllt med olust. Jag blev förvånad över att jag inte var så dålig som jag trodde att jag varit.
 |
| Vi behövde syster fyra procent... |
Kongressen beslutar om linje i regeringsfrågan
Miljöpartiet hade på kongressen, våren 1998, uttalat att regeringsmedverkan för MP endast skulle vara aktuellt om a) partiet blev ”tillräckligt stort” samt b) regeringspolitiken i "huvudsak är grön".
Valresultatet blev 4,5 procent, det vill säga lägre än i föregående val. Detta innebar att det första kravet från kongressen inte var uppfyllt. Vi blev inte tillräckligt stora, och med 4,5 procent bakom oss vore det inte rimligt att tro att regeringspolitiken skulle bli ”i huvudsak grön”. (Vår bästa valresultat kom i stora städer, vilket således på intet sätt är något nytt).
Vi hade för övrigt i partistyrelsen diskuterat vad "tillräckligt stort" skulle kunna vara i siffror och kommit fram till att det borde ligga i häraden kring 8 procent, lite beroende på hur stora övriga tilltänkta regeringspartierna skulle bli.
Vad hade vi då för strategi före och efter valdagen 1998?
Det var inte bara kongressens grundläggande beslut som utgjorde beslutsunderlag för vårt agerande. Även partistyrelse och riksdagsgrupp, som träffades efter valet, hade den klara uppfattningen att vi inte skulle kräva medverkan i regeringen.
Givetvis fanns det ändå en rad andra vägval att göra. Såväl i valrörelsen som efter valdagen. I valrörelsens slutskede valde vi att klart uttala att vi såg möjlighet till samarbete med socialdemokraterna, att moderaterna och kristdemokraterna kändes orimliga att släppa fram i regeringsställning.
Vi blev alltmer tydliga i den frågan i takt med att - som Sören Holmberg i DN den 25 september 1998 påpekade - valet kom att bli "det tydligaste blockvalet sedan 60-talet". Vi vågade helt enkelt inte riskera att tappa väljare som ville ha någon sorts garanti för att vi inte skulle släppa fram en borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister.
Duellen mellan sittande statsminister Göran Persson och utmanaren Carl Bildt tog allt större plats ju närmare valdagen vi kom. Vi släppte dock inte vår politik för att närma oss socialdemokraterna - vi drev kravet på sänkt arbetstid, kritik av konsumtionssamhället och andra gröna grundbultar i närmast stigande grad.
Men vi formulerade vårt akuta uppdrag i termer som att "göra Persson lite grönare", vi ville försäkra oss om eventuella stödröster från socialdemokrater som ville blockera en moderat regering. Socialdemokraterna såg nämligen ut att göra sitt sämsta val någonsin - man tappade enormt när valet närmade sig - vilket var både till fördel och nackdel för oss.
Nackdel eftersom vi upplevde hur många, som kunde tänka sig att rösta på oss, i första hand ville blockera att Bildt skulle bli statsminister. Fördel för oss eftersom socialdemokraterna skulle vara sårade och kanske till och med aningen ödmjuka.
Klara signaler för valdagen
Vi gav klara signaler före valdagen att vi skulle släppa fram Persson som statsminister men samtidigt ta oss den självklara rätten att driva egen politik även om det skulle medföra att regeringen förlorade enskilda omröstningar i riksdagen.
Vi gav således ett löfte till väljarna före valdagen att släppa fram Persson som statsminister. Ett sådant löfte innebär ett ansvar. Man använder det inte för att lura till sig väljare.
Man säger inte en sak före valdagen och gör något helt annat efter. Det var alltid emot den mest grundläggande principen för mig som politiker. Även om man bara fyller i en enkät i någon perifer fråga före valet så ska man inte efter valet göra tvärtom - om man inte mycket tydligt kan förklara varför.
Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har en helt annat uppfattning, det är förmodligen därför man bortser från såväl kongressbeslut som vallöften när man hävdar att "Birger skänkte bort makten". Det är inte ovanligt i politiken att makten väger tyngre än rent spel. Men MP bör hålla sig för goda för sådant.
Partiet låg således sämre till än 1998. Man hade bytt språkrör på en kaotisk kongress bara några månader för valrörelsen. Partiledningen ville på denna kongress skrota idén om två språkrör och nu lanserades Claes Roxbergh som partiledare.
Kongress i kaos
Peter Eriksson, som var välkänd bland journalister, hade dykt på på morgonen innan kongressen och deklarerat att han ställde upp samtidigt som valberedningens förslag Claes Roxbergh meddelande att han steg av. Peters motiv var att kongressen skulle ha lättare att införa den nya ledningsmodellen - en reell partiledare - om han stod till förfogande. På kongressen fanns inte tillräckligt stöd för att avveckla språkrören. Man vald Peter och den för journalister nästan helt okända Maria Wetterstrand som nya språkrör.
Partiets riksorganisation var i något som kan kallas kaos - och språkrörsfrågan hanterades som om partiet blivit en sekt - och opinionssiffrorna var som sagt låga. Man behövde stödröster och språkrören gick hårt ut med att man inte skulle släppa fram moderaterna eller kristdemokraterna till en regering. Stödröster togs från socialdemokraterna. Men trots alla löften före valdagen så spelade man maktspel efter valdagen. Kort tid efter valet satt man nämligen i regeringsförhandlingar inte bara med C och FP, utan även med Alf Svensson och hans kristdemokrater.
MP förordade Bild och Bäckström
När man sedan försökte runda frågan om moderaternas formella medverkan genom att föreslå att moderaten Carl Bild, som då lämnat politiken, skulle bli utrikesminister och Urban Bäckström, tidigare moderat statssekreterare, skulle bli finansminister kändes det som om MP totalt tappat all heder. Lennart Olsen skriver i Rödgrön reda:
"Som utrikesminister var vi inom Miljöpartiets förhandlingsgrupp övernes om att vi gäöran ville se Carl Bildt. Han skulle bli en klar stjärna i regeringen och ge regeringen som helthet ett ökat förtroendekapital b åde inom och utom landet. Att han var moderat var ju inte heller någon nackdel, det kunde förhoppningsvis förbättra relationerna med Moderaterna som vi ju skulle bli beroende av. Finansministerposten var det andra problemet. Vi tyckte inte att någon av de ekonomiska talesmännen för de tilltänkta regeringspartierna hade riktigt den tyngd som behövdes. (-) I förhandlingsgruppen tyckte vi att han (Urban Bäckström) var en mycket bra kandidat. Att han var en gammal moderat statssekreterare var inte heller fel."
Göran Persson har i sin biografi Min väg, mina val berättat hur han upplevde detta:
"Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand deklarerade så sent som dagen före valet vid ett möte i Göteborg att miljöpartiet inte kunde tänka sig att samarbeta med moderater och kristdemokrater, samma hållning som Birger Schlaug hade haft fyra rå tidigare. Döm därför om min förvåning när partiet redan dagen efter valet öppnade för förhandlingar med Lars Leijonborg och folkpartiet."
Eftersom en regering bestående av C, FP och MP inte skulle klara voteringsordningen i riksdagen - förslag från en sådan regering skulle riskera att falla först i en omröstning eftersom såväl S som M/KD skulle vara större än en sådan regering - så behövde man också kristdemokraterna.
Göran Persson igen: "Samarbetet med kristdemokraterna gick stick i stäv med vad de hade sagt hela valrörelsen, På min direkt fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig."
Naturligtvis hade vi kunnat hålla på så här även efter 1998 års val. Men vare sig Marianne Samuelsson eller jag ansåg att den typen av maktspel vore rimligt. MP hade bildats för att vara ett schysst parti.
Klargörande redan på valnatten
Marianne Samuelsson och jag beslöt redan på valnatten, när det var klart att vi blivit vågmästare, att omedelbart klargöra att vi var ointresserade av att samtala med de borgerliga - allt i enlighet med vad vi sagt före valdagen.
Vi hade dessutom strikt strategiska skäl för vår bedömning. Vi hade alla skäl i världen att inte agera så att det uppstod utrymme för de socialdemokrater som avskydde oss att påbörja sökande mot mitten, vi ville att Persson inte skulle finna minsta anledning att töva - eller hinna pressas - vad gällde samarbete med oss. Perssons ställning var starkt försvagad inom partiet, och hur han skulle agera och bli behandlad inom sitt parti var vi osäkra på.
Vi ville låsa upp Göran Persson
Inom socialdemokraterna fanns en stor ovilja att legitimera MP genom att göra sig beroende av oss. För många socialdemokrater var MP det värsta av riksdagens partier. Det fanns ett tryck på Göran Persson att söka sig till mittenpartierna och kanske också till kristdemokraterna. Detta visste vi mycket väl. Inte blev det bättre av att Vänsterpartiet gått som en raket (12%, vilket var plus 5,8%), medan socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1920-talet (36,4%, minus 8,9%). (En rad mer eller mindre tunga socialdemokrater fortsatta att varna för samarbete med MP och V i olika debattartiklar etc efter valdagen).
Vi ville ha Persson fast - dels för att det skulle ge oss en reell vågmästarsituation, dels därför att ett närmare samarbete skulle legitimera oss inför grupper som slentrianmässigt utmålat oss som flummare etc.
Sent på valkvällen
Per Gahrton och Peter Eriksson kritiserar partilinjen
Sakpolitiska skäl till de vägval som gjordes efter valet 1998.
Det var inte bara kongressens grundläggande beslut som utgjorde beslutsunderlag för vårt agerande. Även partistyrelse och riksdagsgrupp, som träffades efter valet, hade den klara uppfattningen att vi inte skulle kräva medverkan i regeringen.
Givetvis fanns det ändå en rad andra vägval att göra. Såväl i valrörelsen som efter valdagen. I valrörelsens slutskede valde vi att klart uttala att vi såg möjlighet till samarbete med socialdemokraterna, att moderaterna och kristdemokraterna kändes orimliga att släppa fram i regeringsställning.Vi blev alltmer tydliga i den frågan i takt med att - som Sören Holmberg i DN den 25 september 1998 påpekade - valet kom att bli "det tydligaste blockvalet sedan 60-talet". Vi vågade helt enkelt inte riskera att tappa väljare som ville ha någon sorts garanti för att vi inte skulle släppa fram en borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister.
Duellen mellan sittande statsminister Göran Persson och utmanaren Carl Bildt tog allt större plats ju närmare valdagen vi kom. Vi släppte dock inte vår politik för att närma oss socialdemokraterna - vi drev kravet på sänkt arbetstid, kritik av konsumtionssamhället och andra gröna grundbultar i närmast stigande grad.
Vi valde att driva vårt budskap rakt av. Sänkt arbetstid skulle, med vår modell, innebära sänkt lön för höginkomsttagare. Däremot skulle låginkomsttagare få så pass mycket sänkt skatt att det skulle gå jämt upp.
Men vi formulerade vårt akuta uppdrag i termer som att "göra Persson lite grönare", vi ville försäkra oss om eventuella stödröster från socialdemokrater som ville blockera en moderat regering. Socialdemokraterna såg nämligen ut att göra sitt sämsta val någonsin - man tappade enormt när valet närmade sig - vilket var både till fördel och nackdel för oss.
Nackdel eftersom vi upplevde hur många, som kunde tänka sig att rösta på oss, i första hand ville blockera att Bildt skulle bli statsminister. Fördel för oss eftersom socialdemokraterna skulle vara sårade och kanske till och med aningen ödmjuka.
Klara signaler för valdagen
Vi gav klara signaler före valdagen att vi skulle släppa fram Persson som statsminister men samtidigt ta oss den självklara rätten att driva egen politik även om det skulle medföra att regeringen förlorade enskilda omröstningar i riksdagen.
Vi gav således ett löfte till väljarna före valdagen att släppa fram Persson som statsminister. Ett sådant löfte innebär ett ansvar. Man använder det inte för att lura till sig väljare.
Man säger inte en sak före valdagen och gör något helt annat efter. Det var alltid emot den mest grundläggande principen för mig som politiker. Även om man bara fyller i en enkät i någon perifer fråga före valet så ska man inte efter valet göra tvärtom - om man inte mycket tydligt kan förklara varför.
Peter Eriksson och Maria Wetterstrand har en helt annat uppfattning, det är förmodligen därför man bortser från såväl kongressbeslut som vallöften när man hävdar att "Birger skänkte bort makten". Det är inte ovanligt i politiken att makten väger tyngre än rent spel. Men MP bör hålla sig för goda för sådant.
Strategier 1998 och 2002
Inför valet 2002 hävdade språkrören att man aldrig skulle släppa fram moderater eller kristdemokrater i regeringsställning. Man fick på det sättet nödvändiga stödröster från det socialdemokratiska hållet - MP låg nämligen oerhört illa till i opinionsmätningarna och behövde stödröster från S för att kunna klara sig kvar i riksdagen.Partiet låg således sämre till än 1998. Man hade bytt språkrör på en kaotisk kongress bara några månader för valrörelsen. Partiledningen ville på denna kongress skrota idén om två språkrör och nu lanserades Claes Roxbergh som partiledare.
Kongress i kaos
Peter Eriksson, som var välkänd bland journalister, hade dykt på på morgonen innan kongressen och deklarerat att han ställde upp samtidigt som valberedningens förslag Claes Roxbergh meddelande att han steg av. Peters motiv var att kongressen skulle ha lättare att införa den nya ledningsmodellen - en reell partiledare - om han stod till förfogande. På kongressen fanns inte tillräckligt stöd för att avveckla språkrören. Man vald Peter och den för journalister nästan helt okända Maria Wetterstrand som nya språkrör.
Partiets riksorganisation var i något som kan kallas kaos - och språkrörsfrågan hanterades som om partiet blivit en sekt - och opinionssiffrorna var som sagt låga. Man behövde stödröster och språkrören gick hårt ut med att man inte skulle släppa fram moderaterna eller kristdemokraterna till en regering. Stödröster togs från socialdemokraterna. Men trots alla löften före valdagen så spelade man maktspel efter valdagen. Kort tid efter valet satt man nämligen i regeringsförhandlingar inte bara med C och FP, utan även med Alf Svensson och hans kristdemokrater.
MP förordade Bild och Bäckström
När man sedan försökte runda frågan om moderaternas formella medverkan genom att föreslå att moderaten Carl Bild, som då lämnat politiken, skulle bli utrikesminister och Urban Bäckström, tidigare moderat statssekreterare, skulle bli finansminister kändes det som om MP totalt tappat all heder. Lennart Olsen skriver i Rödgrön reda:
"Som utrikesminister var vi inom Miljöpartiets förhandlingsgrupp övernes om att vi gäöran ville se Carl Bildt. Han skulle bli en klar stjärna i regeringen och ge regeringen som helthet ett ökat förtroendekapital b åde inom och utom landet. Att han var moderat var ju inte heller någon nackdel, det kunde förhoppningsvis förbättra relationerna med Moderaterna som vi ju skulle bli beroende av. Finansministerposten var det andra problemet. Vi tyckte inte att någon av de ekonomiska talesmännen för de tilltänkta regeringspartierna hade riktigt den tyngd som behövdes. (-) I förhandlingsgruppen tyckte vi att han (Urban Bäckström) var en mycket bra kandidat. Att han var en gammal moderat statssekreterare var inte heller fel." Göran Persson har i sin biografi Min väg, mina val berättat hur han upplevde detta:
"Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand deklarerade så sent som dagen före valet vid ett möte i Göteborg att miljöpartiet inte kunde tänka sig att samarbeta med moderater och kristdemokrater, samma hållning som Birger Schlaug hade haft fyra rå tidigare. Döm därför om min förvåning när partiet redan dagen efter valet öppnade för förhandlingar med Lars Leijonborg och folkpartiet." Eftersom en regering bestående av C, FP och MP inte skulle klara voteringsordningen i riksdagen - förslag från en sådan regering skulle riskera att falla först i en omröstning eftersom såväl S som M/KD skulle vara större än en sådan regering - så behövde man också kristdemokraterna.
Göran Persson igen: "Samarbetet med kristdemokraterna gick stick i stäv med vad de hade sagt hela valrörelsen, På min direkt fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig."
Naturligtvis hade vi kunnat hålla på så här även efter 1998 års val. Men vare sig Marianne Samuelsson eller jag ansåg att den typen av maktspel vore rimligt. MP hade bildats för att vara ett schysst parti.
Klargörande redan på valnatten
Vi hade dessutom strikt strategiska skäl för vår bedömning. Vi hade alla skäl i världen att inte agera så att det uppstod utrymme för de socialdemokrater som avskydde oss att påbörja sökande mot mitten, vi ville att Persson inte skulle finna minsta anledning att töva - eller hinna pressas - vad gällde samarbete med oss. Perssons ställning var starkt försvagad inom partiet, och hur han skulle agera och bli behandlad inom sitt parti var vi osäkra på.
Vi ville låsa upp Göran Persson
Inom socialdemokraterna fanns en stor ovilja att legitimera MP genom att göra sig beroende av oss. För många socialdemokrater var MP det värsta av riksdagens partier. Det fanns ett tryck på Göran Persson att söka sig till mittenpartierna och kanske också till kristdemokraterna. Detta visste vi mycket väl. Inte blev det bättre av att Vänsterpartiet gått som en raket (12%, vilket var plus 5,8%), medan socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1920-talet (36,4%, minus 8,9%). (En rad mer eller mindre tunga socialdemokrater fortsatta att varna för samarbete med MP och V i olika debattartiklar etc efter valdagen).
Vi ville ha Persson fast - dels för att det skulle ge oss en reell vågmästarsituation, dels därför att ett närmare samarbete skulle legitimera oss inför grupper som slentrianmässigt utmålat oss som flummare etc.
Sent på valkvällen
Jag fick tillfälle att fånga Persson redan när partiledarna intervjuades i teve sent på valkvällen, vilket fick Göran Persson att omedelbart kunna säga att han avsåg att sitta kvar trots de stora mandatförluster man gjort. I sin biografi skriver han, till hälften rätt, till hälften fel: "Birger Schlaug gav oss klartecken att fortsätta regera. Det skedde, troligen oavsiktligt, på valnatten 1998. I de första partiledarkommentarerna efter valutgången deklarerade nämligen Birger Schlaug att allt var tänkbart för miljöpartiet - utom samarbete med kristdemokraterna."
Göran Persson hade rätt i att jag gav klartecken, men fel i att det var oavsiktligt.Hur som helst: vi hade uppnått två av målen vi hade när valrörelsen började. För det första att för första gången hålla oss kvar i riksdagen, för det andra att bli vågmästare utan att tumma på vår politik. Redan vid midnatt samtalade jag med Göran Persson om hur vi skulle ta de första stegen på ett samarbete.
Göran Persson hade rätt i att jag gav klartecken, men fel i att det var oavsiktligt.Hur som helst: vi hade uppnått två av målen vi hade när valrörelsen började. För det första att för första gången hålla oss kvar i riksdagen, för det andra att bli vågmästare utan att tumma på vår politik. Redan vid midnatt samtalade jag med Göran Persson om hur vi skulle ta de första stegen på ett samarbete.
Per Gahrton tillhörde dem som ville att vi skulle ta oss in i regeringen. Han hävdade med emfas i debattartiklar, i Studio Ett, i morgonsoffor och i Aktuellt att MP borde kräva och få två ministrar. Socialdemokraterna och De gröna ingick vid denna tidpunkt i flera regeringar i Europa, vilket Per hänvisar till.
Per hade uppmuntrats av sin kollega i EU-parlamentets gröna grupp: Dany Cohn-Bendit, som vi annars med alla upptänkliga medel försökt hålla borta från svenska valrörelser på grund av en rad skäl… Nu var han tydligen guru för Per Gahrton, vilket förvånade mig storligen.
Per fortsatte att driva frågan offentligt trots att vi redan den 5:e oktober offentliggjort att Miljöpartiet inlett samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utan att ingå i regering. Samarbetet skulle gälla budgetpropositionen samt fem politiska områden som specificerades under de ospecifika begreppen rättvis fördelning, jämställdhet, miljö, sysselsättning och ekonomi.
Per hävdar i sin bok Det gröna genombrottet – mina trettio år med Miljöpartiet att han vid författandet av boken, som kom ut tretton år efter valet 1998, förstått att ”varken Miljöpartiet eller svensk politik var mogna för något sådant” som grön regeringsmedverkan.
Jag förstår inte hur Per kan påstå något sådant, det hade inte ett dyft med mognad att göra. Det hade däremot med heder och valresultat att göra. Det hade varit pubertalt omoget att ingå i en regering - ens om Persson släppt in oss utan strulande - efter det valet.
Sakpolitiska skäl till de vägval som gjordes efter valet 1998.
Fanns det då rent politiskt sakliga skäl att avstå från regeringsmedverkan 1998? Jo, en hel del och Per Gahrton låter ofrivilligt det främsta skälet framstå i all sin patetiska skönhet: Per krävde, från sin plattform i Bryssel, i en DN-debattartikel (25 september 1998) att MP, med sina 4,5 procent av väljarna bakom sig, borde få två ynka statsråd i en socialdemokratisk regering och med V som valets stora vinnare.
Det skulle naturligtvis ha lett till total katastrof för MP att som minsta parti ha ingått i en regering med det "statsbärande partiet" och ett vänsterparti som gjort sitt bästa val genom historien. Min bedömning, som jag delade med partistyrelse och riksdagsgrupp, var att vi skulle kunna få mycket större politiskt inflytande om vi dels kunde utnyttja vågmästarrollen i sakpolitiken, dels utsätta S för utpressning i en del frågor.Till detta kom att vi skulle ha fritt spelrum i medierna att driva vår politik, opponera både mot borgare och socialister, driva opinion för grön politik i syfte att få fler människor att ställa sig bakom den världsbild som De gröna stod för.
Det var således inte bara interndemokratiskt hederligt, det var också strategiskt bättre, att välja att inte kräva poster i regeringen. Hur vi sedan hanterade samarbetet med s under valperioden är en fråga som jag, med viss kritik i bagaget, återkommer till.
Dagarna efter valet
På måndagen efter valdagen 1998 hade jag och Göran Persson telefonkontakt, på tisdagen den 22:a september träffades vi "hemma" hos Persson på Sagerska över några mackor och en öl. Jag presenterade de krav vi hade för att sätta oss i formella budgetförhandlingar. Göran Persson hade förståelse för dessa, och nickade dessutom extra positivt till ett av kraven - mer om det längre fram.Fördel för både MP och S att vi värnade rågången
Vi diskuterade områden där det fanns anledning för både oss och socialdemokraterna att i ett första skede inte samarbeta och hur MP avsåg att förhålla sig till sin friare roll när det gällde rätten att kritisera regeringen och utnyttja vågmästarsituationen i riksdagen vad gällde sakfrågor som kunde betraktas som liggande utanför det formella budgetarbetet.
Jag uppfattade att Göran Persson förstod hur viktigt det var för oss att värna vår identitet. Formellt skulle vi inte i detta inledande skede ha inflytande över t ex försvarspolitiken, men jag uppfattade ändå mycket tydligt att vi informellt var helt överens om att MP i realiteten skulle ha inflytande över försvarsfrågan eftersom vi skulle förhandla om statens budget. Jag är inte helt säker på att Persson verkligen ogillade detta faktum.Självfallet insåg också Göran Persson finessen med ett mer fristående grönt parti, som skulle kunna dra väljare från det borgerliga blocket och därmed de facto stärka sin egen möjlighet att förbli statsminister.
Förtroendeskapande åtgärder...
Samtidigt hölls kontakter mellan Marianne Samuelsson och bland annat Thage G. Peterson - som lämnat posten som försvarsminister för att i Statsrådsberedningen vara Perssons kontakt med riksdagsgrupp och partiorganisation - för att bygga någon sorts väv av förtroende och tillit. Vi hade fördelen att vara två språkrör, vi insåg fördelen av att ett språkrör utnyttjade sin sociala kompetens och byggde välvilliga relationer, medan det andra språkröret avhöll sig från personligt relationsskapande och därmed lättare skulle kunna uppträda buffligt om så skulle behövas.
På onsdagen träffade språkrören och partisekreterare Kjell Dahlström Vänsterpartiets ledning. Vi hade att ta hänsyn till att inte bli utspelade mot varandra, att inte driva samma krav gentemot regeringen även om vi informellt var överens om vikten av förslagen. Nog fanns där ett inte helt dold misstänksamhet mellan de tre partierna i detta skede.
Vad hade hänt om vi bildat regering?
Situationen efter valet var således den att MP var ett parti som gått tillbaka, Vänstern var ett parti som blivit stort. Lägg till det att det tunga uppblåsta statsbärande partiet var cirka 8 gånger så stort som MP. Vad hade hänt om Per Gahrton – och Peter Eriksson – fått sin vilja igenom och vi skulle tagit oss in i regeringen?
Jo, vi hade låst in oss utan att kunna utnyttja vågmästarrollen, tvingats ta ansvar för en politik som absolut inte var vår och dessutom tvingats hålla band på oss när det gällde opinionsbildning. Dessutom hade vi kört över partimedlemmarna som via kongressbeslut slagit fast att partiet måste vara ”tillräckligt stort” för att ingå i en regering – vilket partistyrelsen uppfattade som ungefär åtta procent - och att regeringspolitiken skulle vara i ”huvudsak grön”
Att ingå i en regering på dessa grunder hade varit djupt omoget.
Per Gahrton inser det själv när han i sin bok Det gröna genombrottet (2011) skriver: ”När det kom till kritan om neutralitet, försvar, västorientering, krigsmedverkan och liknande stod Socialdemokraterna närmare högern än de rödgröna samarbetspartierna. ”Socialdemokraterna kunde givetvis inte plötsligt anamma vare sig Vänsterpartiets eller Miljöpartiets syn på t ex försvars-och utrikesfrågor. Det hade jag full respekt för.
Göran Persson hade full respekt för att vi inte kunde anamma deras syn. Även om han säkert blev förbannad på en och annat debattartikel i DN.
Göran Persson hade full respekt för att vi inte kunde anamma deras syn. Även om han säkert blev förbannad på en och annat debattartikel i DN.
Inför valet 2010 valde MP, trots att partiet var nästan dubbelt så stort i opinionsmätningarna som vi blev i valet 1998, att inte bara acceptera utan till och med applådera såväl svensk medverkan i militarisering av EU som svensk trupp till Afghanistan. Allt för att lägga grund för regeringsmedverkan, man ville bli regeringsdugligt i Socialdemokraternas ögon. Som språkrör 1998 hade jag inte minsta vilja att acceptera något liknande. Jag skulle dessutom uppfattat det som ett totalt förakt för partiets kongress och medlemmar.
Det var naturligtvis inte bara försvars-och utrikespolitik med EU-frågan som gjorde regeringsmedverkan olämplig under de förhållanden som rådde 1998. Synen på ekonomisk tillväxt var ett annat hinder. MP:s tillblivelse och ideologi grundas till stor del på kritik av jakten på ekonomisk tillväxt. Vilket också Göran Persson insåg och använde som argument för att vi inte skulle ingå i en regering. Med 4,5 procent i ryggen hade jag ingen som helst anledning att tro att vi skulle få S att inta en mer analyserande hållning till tillväxtbegreppet än de byggt upp hela sin politik på.
Även i denna fråga valde Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att anpassa sig till Perssons krav genom att på DN-debatt, tillsammans med Persson och Ohly, meddela att tillväxt är nödvändigt för både miljön och välfärden.
Första mötet i Sagerska
När Göran Persson och jag träffades för samtal första gången efter valdagen 1998 – det var i hans personliga kök i Sagerska huset tisdagen den 22 september - var jag noga med att slå fast det jag redan framfört: det var ingen idé att ens inleda samtal om inte tre punkter var tillgodosedda:
1) Inget beslut om att föra in Sverige i EMU under mandatperioden utan eventuellt folkomröstning.
2) Inget beslut, eller förberedande delbeslut, om att föra in Sverige i Nato undermandatperioden.
3) Vänsterpartiets krav att betala tillbaka mindre på statsskulden, än vad S och MP var överens om, skulle avvisas.
1) Inget beslut om att föra in Sverige i EMU under mandatperioden utan eventuellt folkomröstning.
2) Inget beslut, eller förberedande delbeslut, om att föra in Sverige i Nato undermandatperioden.
3) Vänsterpartiets krav att betala tillbaka mindre på statsskulden, än vad S och MP var överens om, skulle avvisas.
Det sistnämnda fick Persson att skina upp lite extra, han hade nog inte förvänta sig detta trots att vi varit tydliga i valrörelsen. Jag och Marianne, uppbackade av riksdagsgrupp och partistyrelse, var måna om att inte medverka till att det skulle råda några som helst oklarheter om att vi skulle vara noga med statens finanser. Tanken att inte låna på kommande generationers bekostnad var stark. Att inkräkta på nästa generations frihet var ett icke-grönt förhållningssätt. Lån till investeringar för framtiden, javisst. Lån för att att hålla igång konsumtion, absolut nej.Vi hade också hela 90-talskrisen i färskt minne.
Ville spara på annat sätt
Ville spara på annat sätt
Miljöpartiet hade under den föregående mandatperioden varit noga att, till skillnad från Vänsterpartiet, hålla budgetramarna som regeringen antagit. Däremot hade vi lagt helt andra förslag inom budgetramen – sålunda hade vi sparat lika mycket på socialförsäkringarna men med en helt annan profil så att låginkomsttagare skulle gå skadelösa, vi hade sparat lika mycket på offentlig verksamhet men dragit ner på t ex militära vapenköp istället för på pengar till kommuner och landsting.
Vi hade varnat för det samhälle som skulle växa fram när klyftorna ökade och till och med välfärdens kärna drabbades av nedskärningar – jag hade bland annat skrivit en DN-debattartikel på temat ”Perssons politik skapar rädslans samhälle”. Socialdemokrater var förbannade på mig.
Vi hade varnat för det samhälle som skulle växa fram när klyftorna ökade och till och med välfärdens kärna drabbades av nedskärningar – jag hade bland annat skrivit en DN-debattartikel på temat ”Perssons politik skapar rädslans samhälle”. Socialdemokrater var förbannade på mig.
Långsiktigt samarbete?
Helt riktigt påpekade Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att jag inte var speciellt ”socialdemokratiskt orienterad”. Han skrev:
”Miljöpartiets faktiske ledare i det här läget var Birger Schlaug. Liksom jag hade han sin förankring i Vingåker. Han hade egentligen aldrig vari en person som orienterat sig till vänster. Jag uppfattade Schlaug som borgerlig, dock progressiv i frågor som rörde livsstil och radikal i frågor som rörde miljöhänsyn. Han hade ett antikapitalistiskt drag, vilket inte var ovanligt i rörelser som var miljöpartiet närstående. Jag har aldrig upplevt att Schlaug var socialdemokratiskt orienterad.”
 |
| Persson och jag åkte från Katrineholm till Stockholm. Då berättade han att det bara fanns två riktiga partier: Socialdemokraterna och Centern. När Daléus ersatte Olof Johansson som partiledare föll samarbetet. |
Hur som helst: Persson var mer angelägen än jag att betona det långsiktiga i samarbetet när vi satt i det Sagerska köket och åt mackor och drack varsin öl. För statsministern var det givetvis viktigt, nästan ett självändamål, med långsiktigheten för att visa på stabilitet. Visserligen förstod jag detta, men för mig var inte långsiktigheten ett mål i sig.
Däremot var det ett mål i sig att MP skulle få igenom något av det som vi gått till val på. Jag tog också upp frågan om att vi nog måste få in eget folk i finansdepartementet om vi rent praktiskt skulle kunna hålla ihop samarbetet under en längre tid. Centerpartiet hade haft det under föregående mandatperiod då S och C samarbetat på ungefär samma sätt som vi nu gjorde.
Budgetförhandlingar inleds
Det största problemet var att skapa förtroende mellan partierna. Det skulle visa sig vara svårare sagt än gjort. Själva hade jag inga problem med Göran Persson – jag uppfattade honom visserligen som lite bufflig ibland när andra var närvarande, men hederlig i den bemärkelsen att ett ord var ett ord. Jag uppfattade också att ett handslag med Persson var att betrakta som ett ingående avtal. Något som på intet sätt gällde andra socialdemokrater.
Huruvida detta var ett spel vet jag ingenting om. Om han spelade the good guy och lät andra spela rollen av flåbusar, tja, vad vet man…
Under de här dagarna, innan riksdagen skulle samlas igen efter valet, träffades förstås vår förhandlingsgrupp regelbundet för att analysera de kontakter vi haft med våra tänkta samarbetspartner. I vår förhandlingsgrupp ingick förutom språkrören även gruppledaren i riksdagen, Gunnar Goude, samt partistyrelseledamöterna Åsa Domeij och Conny Wahlström. Partisekreteraren Kjell Dahlström var adjungerad och bistod med kloka synpunkter.
Nivågruppering...
Egentligen ville vi att förhandlingarna med de övriga partierna skulle ske på partiledare/språkrörsnivå men Gudrun Schyman verkade ointresserad och Göran Persson ville lämna över förhandlandet till finansdepartementet där Erik Åsbrink utgjorde statsråd.
Egentligen ville vi att förhandlingarna med de övriga partierna skulle ske på partiledare/språkrörsnivå men Gudrun Schyman verkade ointresserad och Göran Persson ville lämna över förhandlandet till finansdepartementet där Erik Åsbrink utgjorde statsråd.
Jag var tudelad inför detta upplägg: jag insåg att praktiskt förhandlande om detaljer skulle ta oändligt mycket tid i anspråk och därmed också minska möjligheterna att fungera som utåtriktat språkrör, men samtidigt ville jag ha viss kontroll över vad som yppades kring förhandlingsbordet – dessutom hade viss fallenhet, efter ett antal år i ST-SMHI och som strejkledare, för förhandlande.
Till detta skall läggas att jag insåg att det var en finess att inte sitta med i förhandlingarna om jag skulle skälla på regeringen – förhandlarna kunde alltid skaka på huvudet och säga nåt i stil med ”jaja, ni vet hur Birger är…”. Sägas skall också att jag inte hade något odelat förtroende för Eric Åsbrink. Jag litade överhuvudtaget inte på andra socialdemokratiska politiker än Persson och några enstaka andra.
Rent praktiskt förelåg också det faktum att vi var i tidsnöd. Det talade för att finansen tog över förhandlingarna. Vi bara hade några veckor på oss innan höstbudgeten måste vara klar.
Förtroende, och brist på sådant
Problemet med upplägget – att föra över förhandlingarna till finansnivå – var, enligt mina minnesanteckningar, större än att jag inte litade på socialdemokraterna. Det trist var att jag inte fullt ut litade på miljöpartisterna vi hade att tillgå på den här nivån. De var förträffliga personer, men de var ideologiskt långt ifrån säkra kort.
Vår man i finansutskottet under föregående mandatperiod var Roy Ottosson och vår ekonomisk-politiska utredare var Lennart Olsen. Dessa utgjorde de naturliga valen för detta uppdrag. De adjungerades till förhandlingsgruppen för att bli våra direkta förhandlare med finansdepartementets folk.
Skulle det bli problem fanns en ”högre nivå” i form av partiledare och språkrör som kunde ta över.
 |
| Tandempar... |
Hård e-post
Roy Ottosson, senare med efternamnet Resare, var på många sätt en utmärkt miljöpolitiker och som språkrör hade jag haft mycket glädje av hans kunskaper på det mer biologiska området. Men under åren då han suttit i riksdagens finansutskott (1995 – 1998) hade han tillsammans med just Lennart Olsen utgjort en ekonomisk-politisk axel som allt för ofta saknade det jag uppfattade som grön kompass.Jag hade under dessa år alltmer förstått varför min gamla språkrörskollega från 1988 – Eva Goës – ofta haft hårda duster med Roy också på hemmaplan i Västernorrland.
För några år sedan fick jag tillgång till e-post som skickade inom vår riksdagsgrupp och kunde konstatera att Roy och jag hade några våldsamma uppgörelser under åren.
Roy ersattes inför nästa budgetförhandling av Matz Hammarström som efter valet tagit platsen i riksdagens finansutskott. Roy hade inte blivit återvald till riksdagen. Matz var en försiktig general, dock mer ideologiskt förankrad än Roy. (Matz skulle år 2000 komma att efterträda mig som språkrör. Tyvärr avgick han efter mycket kort tid, vilket jag beklagar djupt eftersom jag är övertygad om att han hade kunnat slå igenom i medierna ungefär som Bengt Westerberg gjorde 1985.)
Budgetförhandlingarnas nestor
Lennart Olsen skulle bli den som deltog i alla de femton budgetförhandlingar som MP hade med regeringen under samarbetsperioden. Han var en utmärkt tjänsteman, hade varit ekonomisk utredare under vår första period i riksdagen, och varit mig behjälplig i valrörelsen 1994.
Jag hade lyckats få riksdagsgruppen att anställa honom igen 1995, dock med en hel del motstånd från flera riksdagsledamöter. Min uppfattning om Lennart var att han var en utmärkt kompetent utredare – den kanske bästa som jag överhuvudtaget haft att göra med – men en visionslös och byråkratisk siffernisse som absolut inte skulle få styra politiken.
Jag hade lyckats få riksdagsgruppen att anställa honom igen 1995, dock med en hel del motstånd från flera riksdagsledamöter. Min uppfattning om Lennart var att han var en utmärkt kompetent utredare – den kanske bästa som jag överhuvudtaget haft att göra med – men en visionslös och byråkratisk siffernisse som absolut inte skulle få styra politiken. Min tanke hade varit att en stark riksdagsgrupp skulle kunna styra honom, men snart blev det tvärtom, han började så smått styra riksdagsgruppen genom sitt ihärdiga och, som många tyckte, nedbrytande ältande.
En förtjänst med Lennart är att han är djurgårdare och jag uppskattade hans lågmälda humor och att vi alltid kunde föra bra samtal trots att vi hade olika ingångar, uppfattningar och syn på vad som var realistiskt. Idag är han medlem i Miljöpartiets partistyrelse och arbetar med det nya program som MP skall anta.
Förhandlingar med Åsbrink
Första gången de tre partierna träffades på ”finanspolitisk nivå” var jag som språkrör med, liksom vid några andra tillfällen då partiet fann det strategiskt smart.
Starkaste minnet var hur Eric Åsbrink vid detta första tillfälle talade om ”pengar till parker” när vi krävde pengar till biologisk mångfald och inköp av skyddsvärda skogar. Jag antecknade också följande (förkortningar är utskrivna och några mindre smickrande ord är raderade) efter mötet:
Starkaste minnet var hur Eric Åsbrink vid detta första tillfälle talade om ”pengar till parker” när vi krävde pengar till biologisk mångfald och inköp av skyddsvärda skogar. Jag antecknade också följande (förkortningar är utskrivna och några mindre smickrande ord är raderade) efter mötet: ”Åsbrink såg totalt frågande ut när jag redogjorde för tanken med friåret. Att man inte skulle behöva stå till arbetsmarknadens förfogande utan göra precis det man ville upp till ett år med a-kassa (anm: om någon som var arbetslös tog jobbet under detta år) vållade karln bekymmer. Han verkade inte tro att det var sant att någon hade så befängda idéer. Ligga i hängmattan ett helt år om man så vill utan en enda byråkrat eller förbaskad sosse lägger sig i. Men hur många vill ligga i en hängmatta ett år? Friåret skapar kreativitet! Åsbrink såg ett tag ut att dö. Han förstår ingenting av miljöfrågor. Persson är bättre. Fan vet hur det här ska gå.”
Sossarna försöker ta hela utrymmet
Naturligtvis hade socialdemokraterna valt att redan från början uppträda som den allenarådande parten. Således fick vi besked om att de själva tagit hela budgetutrymmet i anspråk för egna förslag i linje med deras valmanifest. Det hela var absurt. Hade Persson släppt lös Åsbrink för att komma undan den överenskommelse som innebar att också MP skulle vinna något på uppgörelsen?
Maxtaxans kostnader hade man yxat till, det slutade någonstans kring drygt tre miljarder medan Kommunförbundet kommit fram till mer än det dubbla. Jag – och jag tror även Marianne – tog en del kontakter med folk inom regeringspartiet. Huruvida det var detta som innebar att Åsbrink i sista förhandlingsögonblicket drog tillbaka kravet på maxtaxa vet jag inte, men våra förhandlare kom tillbaka med ett sådant besked i alla fall.
Detta medförde att det fanns utrymme för våra egna förslag inom budgetens ram. Eftersom det nu handlade om den första budgeten vi samarbetade om ville vi markera vår närvaro i frågor som vi gått till val på. Det innebär att vi fick till en smärre skattesänkning för låginkomsttagare, ökat bistånd samt pengar för att minska eländet för hemlösa. Vi lyckades också, långt bättre än till och med Naturskyddsföreningen hade krävt, öka anslagen för biologisk mångfald, som i praktiken innebar pengar för inköp av skyddsvärd skog. Vi lade också grunden för ökade anslag för miljöforskning.
Några principiella framgångar fick vi också, några av största betydelse inför framtiden: vi fick till beslut om gröna nyckeltal i finansplanen samt beslut om att barnkonsekvensanalyser skulle göras av innan beslut togs i olika frågor. Resultatet av det sistnämnda blev, med facit i handen, inte mycket med eftersom regeringen aldrig genomförde det.
Telefonsamtalet
I mina minnesanteckningar framgår att jag fick telefonsamtal framåt fyratiden på morgonen den 13 oktober. Lennart Olsen ringde och meddelade hur slutbudet såg ut. Jag sa nej. Jag vägrade att ta beslut på så lösa boliner och krävde att hela förhandlingsgruppen skulle mötas morgonen därpå för att analysera budet på ett mer seriöst sätt.Lennart verkade bli besviken, det var bråttom att låsa budgeten inför tryckningen. Visst kunde jag sagt okej, som jag upplevde slutbudet verkade det vara i linje med vad vi sagt var den nivå vi skulle nå. Men, vad fan, hade Åsbrink trixat så länge som han gjort i inledningen av förhandlingen fick han nu ta konsekvenserna. Måste de låsa budgeten i natt så fick Åsbrink göra det utan vår medverkan. Vi måste stävja den här formen av dålig och grabbig förhandlingskultur.
Bara tanken att sitta och förhandla till framåt fyratiden på morgnarna är absurd. Jag hade ett stort intresse för hjärnforskning, följde med så gott jag kunde och fascinerades av allt nytt som hade börjat komma fram. Av detta drog jag slutsatsen att politiska beslut inte skall tas på det sättet som socialdemokraterna ville.
Efter att ha gått igenom budgeten än en gång, analyserat konsekvenserna ytterligare några timmar, kunde vi enhälligt acceptera budet om vi fick bort en del text som hyllade ekonomisk tillväxt. Självfallet hade formuleringarna kring EU också varit en delikat balansgång mellan det EU-ivriga finansdepartementet och de skeptiska samarbetspartierna.
MP korades till segrare
Under tidig eftermiddag pratade jag med de första journalisterna för att ge en glimt av överenskommelsen, utan att för den skull avslöja allt. Under resans gång hade givetvis lämpligt material läckt. Vad som var lämpligt rådde det förstås olika uppfattningar om. Hur som helst: jag uppfattade att det läckte ganska vilt från Finansdepartementet, som gnällde på att vi läckte. Det gjorde vi också, men först när vi förstod att sossarna hade för avsikt att i sina informella kontakter med medierna förminska bilden av vårt inflytande.
K-G Bergström meddelade i Rapport att vi var den stora vinnaren i budgetöverenskommelsen. I Dagens Nyheter meddelade deras politiska recensent Göran Eriksson att Göran Persson hade ”goda skäl att tacka väljarna för Birger Schlaugs vågmästarsituation”.
Motivet för detta var att vår kritiska analys av tillväxtsamhället hade hjälpt regeringen att hålla i Vänsterpartiet som gärna lovade allt till alla. Dessutom hade vi varit en konstruktiv partner för att hjälpa Persson med idén om ett grönt folkhem, något som få andra socialdemokrater verkade vara så begeistrade i.
Motivet för detta var att vår kritiska analys av tillväxtsamhället hade hjälpt regeringen att hålla i Vänsterpartiet som gärna lovade allt till alla. Dessutom hade vi varit en konstruktiv partner för att hjälpa Persson med idén om ett grönt folkhem, något som få andra socialdemokrater verkade vara så begeistrade i.
Partiledarsamtal om spelreglerna
Samtidigt med 1998 års budgetförhandlingarna pågick partiledarsamtal om hur vi skulle lägga upp spelreglerna för samarbetet. Ministrarna skulle hålla Miljöpartiets och Vänsterpartiets ledamöter i respektive riksdagsutskott informerade om vad som var på gång. Vi skulle anmäla vilka propositioner vi ville vara med om. De vi inte ville vara samarbeta om kunde vi lämna därhän och istället driva vår egen politik. Den innebar att vi själva kunde styra i vad mån vi ville samarbeta och i vad mån vi ville opponera.
Jag betonade vår rätt att också kunna göra upp med de borgerliga för att få igenom vår egen politik.
Persson såg lagom road ut, men jag vet att han förstod att allt annat var omöjligt. Jag tror faktiskt att han innerst inne tyckte det var bra att vi skulle utnyttja rätten att agera fritt eftersom MP på detta sätt skulle kunna dra till sig väljare från den borgerliga sidan. Vilket de facto skulle gynna vår konstellation i nästa val. Några förluster för Persson i kammaren kunde i själva verket stärka hans möjlighet att bilda någon form av regering även efter nästa val.
Det kunde till och med vara så att hård offentlig kritik från MP i olika debattartiklar skulle kunna gynna konstellationen eftersom det markerade De grönas självständighet. Några av artiklarna jag skrev på t ex DN-debatt var ganska hårda, trots att vi samtidigt samarbetade. En del socialdemokrater blev förbannade, men jag mötte faktiskt en och annan som mös - särskilt efter en artikel där jag hävdade att Göran Persson var värd förakt för sin fula argumentation för EMU.
Det kunde till och med vara så att hård offentlig kritik från MP i olika debattartiklar skulle kunna gynna konstellationen eftersom det markerade De grönas självständighet. Några av artiklarna jag skrev på t ex DN-debatt var ganska hårda, trots att vi samtidigt samarbetade. En del socialdemokrater blev förbannade, men jag mötte faktiskt en och annan som mös - särskilt efter en artikel där jag hävdade att Göran Persson var värd förakt för sin fula argumentation för EMU.Lojalitet med vad?
Jag var personligen mycket nöjd med den här överenskommelsen och den frihet vi skapat med den. Alla i riksdagsgruppen var inte lika nöjda. Det fanns röster för att vi skulle knyta oss starkare till regeringen för att på det sättet visa lojalitet inför en eventuell regeringsbildning efter valet 2002. Tanken var att om vi var tillräckligt snälla nu skulle vi bli belönade med taburetter. Jag menade tvärtom att man kunde slå hur mycket som helst på sossarna, de var så kåta på makten att de skulle kunna samarbeta med oss ändå bara de kunde behålla bilden av sig själva som det statsbärande partiet.
Min uppfattning var att lojalitet med vår egen gröna ideologi, som vi arbetat så hårt för att utveckla och torgföra som något betydligt vidare än "bara" omfattande miljöfrågor, var viktigare än allt annat. Skulle vi börja tumma på den så skulle begreppet "grönt" snart åter börja definieras som en fråga om enbart natur. Precis på det sätt som "gröna" liberaler och "gröna" socialister alltid velat ha det för att på det sättet kunna cementera sin idé om att det bara finns en dimension i politiken: vänster-höger, rött-blått.
Grönt är mer än stråk i rött och blått, grönt är en heltäckande ideologi vars rågång mot övriga ideologier är viktig att värna.
Jag var personligen mycket nöjd med den här överenskommelsen och den frihet vi skapat med den. Alla i riksdagsgruppen var inte lika nöjda. Det fanns röster för att vi skulle knyta oss starkare till regeringen för att på det sättet visa lojalitet inför en eventuell regeringsbildning efter valet 2002. Tanken var att om vi var tillräckligt snälla nu skulle vi bli belönade med taburetter. Jag menade tvärtom att man kunde slå hur mycket som helst på sossarna, de var så kåta på makten att de skulle kunna samarbeta med oss ändå bara de kunde behålla bilden av sig själva som det statsbärande partiet.
Min uppfattning var att lojalitet med vår egen gröna ideologi, som vi arbetat så hårt för att utveckla och torgföra som något betydligt vidare än "bara" omfattande miljöfrågor, var viktigare än allt annat. Skulle vi börja tumma på den så skulle begreppet "grönt" snart åter börja definieras som en fråga om enbart natur. Precis på det sätt som "gröna" liberaler och "gröna" socialister alltid velat ha det för att på det sättet kunna cementera sin idé om att det bara finns en dimension i politiken: vänster-höger, rött-blått.
Grönt är mer än stråk i rött och blått, grönt är en heltäckande ideologi vars rågång mot övriga ideologier är viktig att värna.
Ministrar ringer och ber om hjälp...
Under de fortsatta förhandlingarna visade det sig att bland annat Kjell Larsson, som var miljöminister, ringde mig och bad oss driva en del frågor som han inte fått Finansdepartementet att acceptera. När jag berättade detta på ett seminarium om grön ideologi, som spelades in av Axess-TV, kunde Staffan Edman, som arbetade på departementet under denna tid, bekräfta. Här finns inspelningen - Stefan bekräftar det under mitt anförande. (Finns här - en bit in på mitt anförande som börjar efter 10.30)
Under perioden fram till 2002 togs bland annat beslut om grön skatteväxling på 30 miljarder, friårsförsök, rejäla anslagsökningar för biologisk mångfald. Frågan är emellertid om vi verkligen lyckades få ut så mycket som vi kunnat få. Efter några år började sakförhandlingarna, enligt min uppfattning, bli väl urvattnade - kanske i syfte att lägga grund för en regeringsmedverkan 2002. Jag avgick som språkrör år 2000 och lämnade riksdagen ett år senare, efter att ganska ofta hamnat i minoritet i riksdagsgruppen.
(Peter Eriksson var den, som tillsammans med Per Gahrton, ville att vi skulle kräva medverkan i regeringen med våra ynka 4.5 procent. Det hade gått riktigt bra för Peter i kommunvalet i Kalix, så han lämnade riksdagen för att tillsammans med alla oppositionspartier störta socialdemokraterna för första gången. Han blev uppskattat kommunalråd, uppbackad av allt från V till M. Det var alla mot sossarna.)
Text: Birger Schlaug
Redigering: ProVoka provoka@telia.com
Text: Birger Schlaug
Redigering: ProVoka provoka@telia.com
