Miljöpartiet de Grönas språkrör - historien från Eva Sahlin till Maria Wetterstrand

När Miljöpartiet lanserade idén om två språkrör - en kvinna och en man - så var det något som medierna ansåg löjligt och konstigt.

Del 1:1981

Eva Sahlin - innan språkrör var påtänkta...

När Miljöpartiet bildades den 20 september 1981 var ett uttalat syfte att partiet inte skulle bli som alla andra. Auktoriteter skulle bannlysas. Partiledare var att betrakta som ett fult ord. Per Gahrton, som tidigare varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti - hade gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.

Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel. Han var tillbakadragen och närmast blyg.Till talar-
stolen gick han bara när han behövde.

Boken blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satta annorlundaskapet högt. När partiet bilades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet företrädas utåt av ett politiskt utskott. Detta kom att bestå av nio ledamöter, med lika många suppleanter. I utskottet valdes en sammankallande. Det var denna som journalister skulle vända sig till.

Den som valts till sammankallande skulle inneha detta uppdrag i någon dryg månad. Uppdraget skulle således rotera. För makt korrumperar...

Den första sammankallande blev Eva Sahlin. Eva beskrevs i medierna som ett enda stort Alternativ. Hon åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och var nu alternativ politiker...

Eva beskrev partiets organisation så här i boken Här kommer miljöpartiet: "I böcker om samhällskunskap kan man se hur ett parti är uppbyggt som en triangel. I miljöpartiet har vi valt en annan modell - en rektangel. Vi har inte partiledare, riksorganen skall inte vara de som ensamma styr partiets framväxt. Miljöpartiet består av sina medlemmar, fyra utskott, förtroenderåd och partikongress. Inget utskott har någon egentlig beslutsfunktion, de arbetar sida vid sida. Utskottens viktigaste funktion är att vara serviceorgan för medlemmarna."

Mindre än två månader efter partibildandet kunde DN basunera ut: Miljöpartiet i medvind. Kan får riksdagsplats. I en opinionsmätning hade partiet fått fyra procent och var större än Vänsterpartiet kommunisterna. Aftonbladet frågar Eva Sahlin varför hon är så blygsam och inte kallar sig partiledare. Eva svarar: "Det handlar inte om blygsamhet, det handlar om förändring av svensk politik". Expressen konstaterar ironiskt att Eva från Högs socken i Hudiksvall redan är på väg att rotera ut för att sedan ersättas av Inger Paulsson från Östersund.

Den idé miljöpartiet förfäktar tycks reta Organisationssverige. Det är som om företrädare för det gamla Organisationssverige känner sig kränkta. Dessutom har journalister svårt att hålla koll på vilken som för tillfället är tjänstgörande talesperson för partiet så man ringer allt som oftast till Per Gahrton...

Ganska snart ändrades därför formerna så att sammankallade fick sitta i tre månader i  följd. Och trots partiets nedtoning av person till förmån för politikens innehåll blev det, inför det första riksdagsvalet 1982, en tårfyllt kamp om vem som skulle företräda partiet i valrörelsen. Det val som då gjordes var ett vägval som kom att forma bilden av partiet under lång tid. Det blev nämligen en kamp mellan... Fortsättning följer.

Eva Sahlin bytte namn till Eva Bovin. "Jag har varit grönavågare på 1970-talet, miljöaktivist och politiker på 80-talet och innovatör och entreprenör under 90- och 2000-talen", berättar hon.

H

Del 2: 1982-84

Ragnhild Pohanka - striden om bilden...

I Miljöpartiet var personer underställda politikens innehåll. Trots det blev det kamp om vem som skulle företräda partiet i dess första val 1982. Eva Sahlin hade roterat ut som sammankallade - språkrör fanns ännu inte.

Att det skulle bli en kvinna som företrädde partiet var självklart. Partiet hade rötter i alternativ- och kvinnorörelsen. Och alla andra partier företräddes av män. Så det naturligaste valet, Per Gahrton, fick stå på tillväxt. Partiet hade redan från början haft fina opinionssiffror.

Kampen stod egentligen mellan mer än två personer. Kampen stod mellan två bilder av partiet. Valet stod nämligen mellan två mycket olika kvinnor. Båda kompetenta, men på mycket olika sätt. Vägvalet skulle göras under ett möte som det politiska utskottet hade i Aneby, hemma hos en av dess ledamöter (Börje Kant). Valet kom att stå mellan Wawa Sjödin och Ragnhild Pohanka. En som var med på mötet berättar om gråt och tandagnissel.

Det var lättare att kunna enas om partiets valbudskap: Vi lovar inte guld, men gröna skogar och ett människovänligt samhälle.

Wawa Sjödin från Eskilstuna var ung, intellektuell och kyligt rapp som debattör. Politiskt välformulerad och genomtänkt. Eftersom partiets politik och organisation i medierna framställdes som flummiga så kunde det naturligtvis vara bra med en företrädare med akademisk och professionell framtoning. Wawa Sjödin hade bland annat varit ansvarig för partiets näringslivspolitiska handlingsprogram. Vi var många som såg henne som det svenska miljöpartiets svar på de tyska grönas Petra Kelly.

Ragnhild Pohanka hade fött sex barn, var jordnära och lite pratig - inte så strikt och verbalt skärpt som Wawa. Ragnhild gav bilden av att vara en riktig gräsrot utan varje uns av politikerattityd. Hon passade som hand i handske om partiets alternativa politik skulle framföras på ett alternativt sätt. Ragnhild var djupt socialt engagerad, medlem i Missionskyrkan och utstrålade värme.

Ragnhild träder fram ur Per Gahrtons skugga. Hon fick företräda
Miljöpartiet i dess första valrörelse. Dock ej i form av språkrör.
Sådana var inte påtänkta än. 

Efter mycket vånda valdes Ragnhild Pohanka. Hennes uppdrag var allt annat än lätt... I SVT fick Ragnhild den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT valde dessutom att ha en domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort miljöpartiet från riksdagen.

Valet 1982 blev något av ett fiasko. Partiet fick bara 1,7 procent i riksdagsvalet, trots att opinionssiffrorna under resans gång legat över fyra procent. Partiet hade lånat pengar av medlemmar och sympatisörer till valsedlar och hushållsutskick. Det enda löfte partiet gett var att betala tillbaka om vi kom in i riksdagen. Men beslut togs om att betala tillbaka trots att målet inte uppfylldes. Ett stort konstlotteri - till vilket hundratals konstnärer, med Bengt Lindström i spetsen, skänkte vinsterna - räddade partiets ekonomi. I Eskilstuna valde man en annan metod:

Inför nästa val skulle striden om vem som skulle företräda partiet upprepas. Vem skulle företräda? Antipolitikern eller superpolitikern? Fortsättning följer.

Ragnhild Pohanka, född 1932, lämnade miljöpartiet efter bland annat två mandatperioder i riksdagen och många år i kommunfullmäktige. Hon gick med i Vänsterpartiet 2002 och satt i fullmäktige för dem.  Aktiv i Nej till EU och Borlänges asylgrupp konkurrerade med politiken.

Del 3: 1984-85

Ragnhild och Per - de första språkrören...

I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult och hur riksdagsgrupperna blivit röstboskap, ofta i blockpolitikens namn.

Per skrev om taktikens överhand över principerna, om hemliga samförstånd och underförstådda tystnadsplikter. Lägg till detta Petra Kelly, från de tyska gröna, som skrev om de gröna partierna som antipartipartier. Och själv hade jag Elin Wägners beskrivning av faran med auktoritära organisationer på näthinnan.

Petra Kelly och Per Gahrton var de som mer än några andra
formulerade behovet av antiauktoritära organisationsmodeller
för de gröna partierna. Pers doktorsavhandling var en hård
uppgörelse med partiledarkult etc.

Erfarenheterna från partiets första val (1982) gav dock miljöpartister som två år senare träffades på kongress i Jakobsberg något att tänka på. Partiet behövde en tydligare framtoning utan att det skulle leda till ledarskap i dess negativa form. Medierna var inte mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet.

Kongressen fick ett förslag att ta ställning till: införande av något som - efter mycket debatt - skulle få namnet språkrör. Medierna ironiserade över detta begrepp. Det var ett nytt ord i den svenska vokabulären - det hade mest använts som namnet på det rör genom vilket båts maskinrum kunde tala med kaptenen på bryggan... Vi var vana vid ironiserande - medierna, inte minst ledarsidor av alla färger, hade ironiserat över kvoterade riksdagslistor, kvoterade utskott och ledningsgrupper.

Att det skulle bli en man och en kvinna var självklart. Liksom att de valda inte skulle få vara ordförande i några utskott. Någon partistyrelse fanns inte att vara ordförande i. Maktkoncentration måste förhindras.

På den manliga sidan fanns det ingen tvekan. Per Gahrton valdes i stor enighet. Att han inte blivit vald redan 1982 berodde främst på att han var man, och att han inte själv ville att partiet skulle framställas som gahrtonpartiet. Per hade varit noga med att inte dominera. När jag blev invald i politiska utskottet (1985) upptäckte jag att Per var någon helt annan än den flåbuse som han ofta framställts som. Däremot var vardagens småprat ingenting för Per, här handlade det om de stora frågorna, ibland undrade jag vad han flydde ifrån. Oron för att han skulle dricka för mycket återkom, men förtog aldrig min respekt och uppskattning för honom som både människa och politiker.

Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen. Ett steg på vägen, trodde många av oss, var
att han skulle leda partiet i valrörelsen 1985.

På den kvinnliga sidan stod kampen än en gång mellan antipolitikern och superpolitikern. Denna gång mellan Ragnhild Pohanka och Agneta Dreber.

Ragnhild Pohanka hade nu erfarenhet från det förra valet, men hade behållit sin framtoning som icke-traditionell politiker. Hon var uppskattad i partiet, var mån om partikamraterna och snar till att ge beröm. Hon var den äkta varan. Men hon kunde också snabbt bli trött när hon gått på högvarv, hon hade bland annat diabetes. Hennes styrka låg inte i debatter och i snabba oneliners.

Ragnhild och jag i Örebro 1984, tillsammans med
Bernt Wrange från lokalavdelningen. "Vi är ett fattigt
men ärligt parti", sa Ragnhild enligt tidningarna.

Agneta Dreber var Ragnhilds motsats. Hennes styrka var debatten, de snabba och självsäkra sättet att tala. Hon hade under många år varit Stockholmspartiets lysande stjärna. Detta parti hade vuxit sig stort i huvudstaden sedan bildandet 1979. Man värnade historiska miljöer, motsatte sig bilismens utbredning och profilerade sig för ökad insyn och öppenhet. Många av partiets medlemmar var dubbelanslutna till Miljöpartiet.

Agneta Dreber talar bland annat om mat vid ett
besök i Katrineholm. Här med mig och Claes
Lissenko. Agneta sa bland annat: "När talade
Olof Palme och Ulf Adelsohn om miljö senast?" 

Ragnhild vann med några få rösters marginal. Agneta valdes till sammankallande i politiska utskottet. Språkrören omvaldes på nästa kongress och kunde därmed leda partiet i dess andra valrörelse. Partiet hade då fått tillägget de gröna, vilket såväl var en markering av samhörighet med andra gröna partier i Europa som en markering att det fanns en grön dimension i politiken som omfattade så mycket mer än natur och ekologi. Vi blev allt mer noga med att betona den ideologiska dimensionen i begreppet grönt.

Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984.

Valrörelsen blev en besvikelse. Per Gahrton skriver i antologin Maskrosbarn (2001): "De miljöpartister som trodde att mitt kända namn skulle leda till genombrott, fick sina förhoppningar grusade. Vi backade till och med några tiondelar i valet 1985 jämfört med 1982. På sätt och vis var det bra, eftersom det visade sig att personkult i partipolitiken trots allt har gränser.

Per valde att avgå direkt efter valet. Ett nytt provisoriskt manligt språkrör skulle väljas, med mandat fram till ordinarie kongress ett halvår senare. Valet skulle ske på nästkommande möte med Förtroenderådet. Man skulle välja en person som stammade och led av torgskräck... Fortsättning följer.

Per Gahrton, som hamnade så småningom i riksdagen för MP, samt sedan också i EU-parlamentet och som ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito. Som grå eminens blev han sedan språkrör för Gröna Seniorer.

Del 4: 1985

Birger - debut för det osannolika röret...

Efter det dåliga valet 1985 meddelade Per Gahrton att han omedelbart ville avgå. Förtroenderådets uppgift blev att välja en tillfällig ersättare som skulle bilda par med Ragnhild Pohanka fram till kongressen ett halvår senare. Då skulle vi ta beslut om partiet verkligen skulle ha kvar språkrör, eller om vi skulle återgå till det gamla system.

I valrörelsen 1985 hade jag varit etta på mp:s
riksdagslista i Sörmland och lanserades som
en grön bomb i grådasket. Men det räckte då
inte till - valet blev en katastrof.

Förtroenderådet hölls i Vingåker vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där; det hade gått bra i valet, vi hade många medlemmar, en medlem bodde på Billsbro gård där mötet hölls, det tryckeri partiet använde fanns i kommunen - bara några stenkast där jag bodde - och frivilliga för marktjänst var många.

Politiska Utskottet ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Förutom mig: Lars Norberg, Anders Nordin, Öivind Hatt och Mogens Bech från Växjö.

Ingen av oss verkade speciellt road. Men en av suppleanterna i utskottet - Håkan Josephson från Kalmar - tycktes sukta efter uppdraget. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton och Eva Goës plädera för att jag borde väljas. Men jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade.

Lars Norberg var veteran i politiska utskottet och en av dem som
menade att jag borde ställa upp som språkrör. Helena Egerlid var
sekreterare på det aktuella mötet. Båda hade, liksom jag,
kommit in i riksdagen om det gått bra i valet 1985.

Jag hade torgskräck och avskydde ända sedan skolan att tala offentligt i både stora och små sammanhang. Jag var rädd för att börja stamma. Att jag stammande lätt hade förvandlat skolan till ett smärre helvete, jag satt ofta inne med svaren men vågade inte räcka upp handen av rädsla för att behöva säga något. Skrivningar blev min räddning. Provräkningar och uppsatser blev min livlina.

Tanken att jag skulle bli rör, om än bara för några månader, tycktes mig befängd. Men utmaningen kittlade också. Fan, någon gång måste man ju våga... Och här fanns folk som trodde på mig, åtminstone att jag inte skulle göra bort mig. Dessutom handlade det bara om sex månader, och partiet var ändå uträknat... Vi hade allt att vinna, inget mer att förlora.

Förtroenderådet gick enhälligt på utskottets linje och jag blev vald. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid".

Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.

Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp i hans nivå uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet...

Hur som helst: plötsligt var jag språkrör för Miljöpartiet de Gröna tillsammans med Ragnhild Pohanka. Det sistnämnda kändes i vart fall tryggt. Jag hade lärt känna Ragnhild, vi hade - vad jag minns - aldrig hamnat i dispyt.

Nu var det Ragnhild och jag fram till kongressen. Ragnhild
något år senare bli bröllopsvittne när jag och Lena gifte oss
Lagom lagligt maskrosvin serverades.

Att Förtroenderådet valde mig kan berott på att jag hade varit medlem i rådet flera år innan jag blev invald i det politiska utskottet. Jag hade nog ganska gott rykte, hade inga allvarliga fiender och var hyggligt respekterad både av de renläriga och de mer pragmatiska. En av de närvarnade hävdade att jag var en bra kandidat för att jag i grund och botten var en fundis, men kunde uttrycka mig som en realos.

Dessutom gillade jag - vilket inte alla gjorde - principen att Förtroenderådet, det vill säga de regionala länsrepresentanterna, var partiets högsta beslutade organ mellan kongresserna. Något som säkert uppskattades i rådet...

Kanske bidrog även att mötet hölls i min hemkommun. Och kanske var det ett plus att jag levde upp till vissa föreställningar: jag hade jeans, Fjällrävenjacka och skägg... Och dessutom - påpekades i en del medier - hade jag får, höns, bin och ett stort trädgårdsland.

Naturligtvis skulle fotografer ta bilder på mig och fåren efter
språkrörsvalet. Fåren spelade stor roll under de kommande
åren. Journalister kunde ringa på somriga söndagsförmiddagar
höra om jag hade något att säga - fixade jag till det så fick de
såväl en trevlig bilresa ut på landet som kaffe med journalistkaka
i solen med lammen skuttande kring benen.

Jag levde således upp till en hel del förväntningar man kunde ha på ett grönt språkrör. Jag var utflyttad Stockholmare, med spridda universitetsstudier bakom mig, var en del av 70-talets gröna våg. Läste både Arbetaren och Land. Kom från småföretagarfamilj men hade också jobbat fackligt. I någon tidning påpekades att jag varit en av de första som varit pappaledig. Och, inte minst viktigt, jag var skeptisk till politiker. Jag hade ju läst vad Per Gahrton hade skrivit...

Efter några månader, när jag svettat mig igenom åtskilliga offentliga möten, började jag känna att jag nog inte var så dålig på det här som jag trodde att jag skulle vara. Dessutom var det ganska kul. Och jag kände mig trygg i partiets politik och värderingar. Ragnhild lät mig hållas, hon låg ganska lågt efter den hårda valrörelsen.

Jag upptäckte snart vilka tidpunkter TT var mottagligt för utspel och kommentarer. Söndagsmorgnar, just när dagskiftet gick på... Det blev en vana att ringa in uttalanden just vid den tidpunkten om det verkade vara nyhetstorka. Till slut svarade en TT-man - innan jag sagt vem det var som ringde (detta var innan telepresentatörernas tid) - med orden "Hej, Birger!". Då förstod jag att de genomskådat min taktik.

Efter ett dåligt val gäller det att snabbt förklara varför det gått dåligt, vi hade börjat uppträda alltför mycket som vilket parti som helst var, blev det mer eller mindre intelligenta,budskapet. Vi marknadsförde offensivt visioner för väcka intresse. Till höger språkrörsspalten i vår tidning Alternativet - här gällde det att gjuta tillförsikt i medlemmarna. 1988 skulle vi in i riksdagen. Punkt.

När valberedningen frågade om de fick nominera mig till språkrör inför nästa kongress (1986) svarade jag ja. Utmaningen att klara av uppdraget som språkrör var så kittlande omöjligt.

Frågan var bara vad kongressen skulle säga. Skulle man ge mig chansen? I så fall var det väl i brist på andra. Vem skulle bli kvinnligt språkrör? Agneta Dreber? Nej, hon trodde nog att det var kört med partiet, att det var en återvändsgränd.

Här krävdes någon som brann, som inte tvekade en sekund att ge tid och kraft utan ett öre. Och det fanns en... Fortsättning följer.

Birger Schlaug slutade efter många år som aktiv i Miljöpartiet att betala medlemsavgiften några år in på 2000-talet då han uppmanats av de dårvandr språkrören att lämna partiet efter att kritiserat dem för att de skrivit att miljöfrågorna bara kan lösas i en ekonomi som växer Ägnat tid efter 60-årsdagen (född 1949) åt att föreläsa om hur vi kan gå vidare från tillväxt- och konsumtionssamhället. Varit bland annat ständig sekreterare i Elin Wägnersällskapet, ledamot i Ordfronts styrelse samt i Vingåkers Volleybollklubb och Föreningen Rädda Tisnaren. Har skrivit en rad böcker, bland annat Vad ska vi ha samhället till? (2020) /Mika

Del 5: 1986

Eva Goës - den kontroversiella urkraften...

Kongressen 1986 närmade sig, den hölls i skuggan av Tjernobyl. Jag hade tackat ja till att ställa upp som språkrör ett år till. Per Gahrton gjorde det inte gott för nerverna när han hävdade att 1988 års val var den sista chansen vi hade. Tre förlustval efter varandra och det skulle vara kört. Ingen orkar hålla på ideellt hur länge som helst. Och nya förmågor stiger inte ombord när skeppet redan sjunker.

Som kvinnlig språkrör valdes Eva Goës, lärare från Härnösand. Eva Goës var den verkliga barfotapolitikern, aktivisten, den spontana urkraften... Det skulle snart visa sig att vi var oerhört - nästan plågsamt - olika som personer. Men, oavsett envisa rykten om motsatsen, var vi aldrig osams eller ovänner. Vi var olika. Inte ovänner. Utan olika. Jag ville ha allt under kontroll, Eva var spontan.

Jag var ohyggligt nervös inför - och på - våra gemensamma presskonferenser för att vi inte skulle dra åt samma håll, att vi skulle missuppfatta vart den andra var på väg. Att vara två likställda företrädare på en gemensam presskonferens kräver att man spontant och intuitivt förstår varandra.

Det som var naturligt för Eva på torgmöten - börja sjunga eller låta något av sina barn vara med i cirkusen - kändes totalt onaturligt för mig. Efter gemensamma framträdanden, t ex Almedalen, behövde jag gå undan ett tag, söka stillhet och tystnad - medan Eva sökte sig till efterfestens centrum med höga skratt.

Eva Goës valdes till språkrör efter Ragnhild Pohanka.
Vi var extremt olika, men faktiskt aldrig ovänner.

Eva hade varit med i partiet sedan 1982. Hon hade redan i första valet 1982 ställt upp på Västernorrlands landstingslista. "Efter övertalning fick de till slut sätta mig långt ner på listan - för sjuk hade jag ju varit... Sex förlossningar, varav fyra med komplikationer, och egna erfarenheter både från sjukhussägen och som vårdare, stärkte mig i mitt beslut", berättar Eva i antologin Maskrosbarn.

Redan 1983, ett år före mig, blev Eva invald som ersättare i det politiska utskottet - samtidigt som bland andra Åsa Domeij och Inger Schörling. Eva blev 1984, samtidigt som jag, ordinarie i utskottet. Vi satt således båda i det utskott som politiskt var ansvariga för valfiaskot 1985.

Eva berättar: "På riks var det förstämning efter valet. Det gick till och med sämre än 1982. Botten var nådd...". Eva, med sex förlossningar, och jag med skägg var huvudansvariga för att vi nu skulle kravla oss upp.

Som språkrör ringde vi varandra nästan varje morgon för att checka av. Vi kom nästan alltid fram till samma ståndpunkt, och kunde för det mesta enas om strategi. Men ofta kom vi dithän på helt olika sätt.

För Eva var Tjernobyl den stora braständaren. Jag har aldrig någonsin träffat någon som varit så engagerad, så ohyggligt aktiv, som Eva under denna tid. Men det kostade på för henne. Moderata Ungdomsförbundet smällde upp affischer med nidteckningar på Eva. Hon avbildades som en gås. Vilket var värre än att de skrev att hon ville "föra tillbaka Sverige till grottstadiet". Samma argumentation mötte mig när jag debatterarde med LRF och pläderade för ekologiskt jordbruk och hävdade att det inom tio år kommer att säljas KRAV-märkt mjölk överallt... I debatter med massaindustrin var det samma tonläge när vi krävde klorfritt papper.

För att lyckas med "det omöjliga projektet" och komma upp från det bottenläge vi hade efter
valet 1985 drev vi en offensiv och ganska aggressiv politik för att synas och höras. Det var
viktigt att visa att partiet inte bara ägnade sig åt miljöpolitik.

Inför kongressen 1987 uppstår en fruktansvärd situation för Eva. Hon var kontroversiell i partiet. Antingen älskade man henne eller också var man mycket skeptisk. Hon uppfattades som engagerad och aktiv, men också som den som lät känslor och spontanitet leda till en del ogenomtänkta uttalanden och otydlig argumentation.

Valberedningen visste också att jag hade oerhört svårt för samarbetet med Eva, jag tövade om jag skulle ställa upp ett år till om Eva skulle vara det kvinnliga språkröret. Vi var för olika. Valberedningen ställdes inför följande: Vi måste välja mellan antingen Eva eller Birger inför valrörelsen 1988.

Åsa Domeij var ung agronom när hon blev invald i Miljöpartiets politiska
utskott ett år före mig (1983) - jag satt då i Förtroenderådet.

Valberedningen visste att jag ville att Åsa Domeij skulle bli rör. Jag uppfattade henne som en politisk bomb. Och vi förstod varandra, över en öl eller raggmunk kunde vi spåna fram hur mycket politik som helst. Och snabbt gick det. Så fort hon började argumentera eller svara på frågor så förstod jag vart hon var på väg. Hon var lätt, och trygg, för en sådan som mig att samarbeta med.

Och vi var lika, ingen av oss gillade att vara i centrum på fester eller gå på mingel. Hon var på många sätt Eva Goës motsats.

Valberedningen hade tillfrågat Åsa om de fick nominera henne till språkrör, men hon hade sagt nej i äkta Garbo-anda. Valberedningen satt i en knipa. Så nu föreslog man en tredje person till språkrör. Som aldrig hade en chans att bli vald. Det skulle bli SSS-kongressen: Kongressen med den Stora SpråkrörsStriden...Fortsättning följer.

Eva Goës, som är född 1947, blev så småningom riksdagsledamot och ordförande i Green Forum. "Vi hjälper systerpartiet att organisera sig och starta gröna partier runt om i världen", berättade Eva som också avslöjat att hon då och då - efter sin mest aktiva tid - skickat sms till partiets ledning för att tala om vad hon tycker. "Ibland står jag och skriker inombords för att vi inte kommit längre".

H

Del 6: 1987 - 1988
Rör med mynning i riksdagen...

Så har vi kommit till kongressen då ett språkrör skulle slaktas. Till viss del som en garanti för att det andra språkröret inte skulle tacka för sig och gå... Året var 1987.

Förutom detta, och att stämningen inom det politiska utskottet ibland var förskräcklig, så hade det senaste året gått bra. Opinionssiffrorna steg, månad för månad. Vi hade tagit oss över spärren på fyra procent. Den omöjliga resan skulle sluta i riksdagen.

När partiet väl fått eget namn i Sifo:s opinionsmätningar
efter det att vi helt dominerat gruppen "övriga partier",
ökade siffrorna, vilket gav oss lite utrymme även i
rikstidningar och teve. Fick vi chansen gjorde vi inte bort oss.

 

Det var månadsskiftet maj-juni 1987.

Plats: Karlskoga. Hemkommun för vapentillverkaren Bofors. En kommun där Miljöpartiet inte var särskilt populärt. Det var miljöpartisten Ingvar Bratt som avslöjade att Bofors smugglade vapen. Och partiet ville avveckla all vapenexport. Det var hit vi förlagt vår kongress.

Ingvar Bratt, vapeningenjören som hade modet avslöja Bofors
vapensmuggling, fick Miljöpartiets Fredspris på kongressen 1986.
Året efter provocerade vi med att lägga kongressen till Karlskoga.

Valet av kongressort var således en provokation. I det ögonblick vi tog beslutet om Karlskoga hade vi ännu inte stabiliserats över den förhatliga fyraprocentsspärren, så vi ansåg att vi behövde provocera för att synas. Förra årets kongress hade varit dåligt bevakad.

Eva och jag hade nu varit språkrör ett år tillsammans, vi hade sett hur opinionssiffror vänt uppåt från katastrofnivåer. Men, herregud, vad vi hade jobbat hårt för det! Vi visste vad som gällde: ett misslyckat val till och partiet skulle vara kört.

Nu föreslog valberedningen att jag skulle väljas om - men att det kvinnliga språkröret skulle bytas ut. Eva var kontroversiell i partiet. Antingen älskade man henne eller så tog man avstånd. Eva bodde också längre bort från Stockholm än jag. Vilket gjorde att jag fick mer utrymme i medierna. Alla anade att valberedningen helst velat lansera Åsa Domeij, men hon hade sagt nej. Valberedningen satt i en knipa. Man överraskade genom att föreslå Jill Lindgren, från Stockholm, som nytt kvinnligt språkrör.

Förslaget var dödfött redan när det lades. Det ryktades att valet var taktik för att få mig att stå kvar som kandidat. Att Jill Lindgren inte skulle bli vald förstod alla, även Jill själv. Och givetvis även Eva Goës, som valde att stå till kongressens förfogande.



Kort tid före kongressen meddelar Åsa Domeij att hon, trots allt, ställer upp som "outsider". Dels beroende på övertalning från många, dels kanske för att hon visste hur dåligt jag mådde inför tanken vara språkrörsgift med Eva. Än en gång: Inte för att Eva och jag var ovänner, men för att vi var så kopiöst olika.

Jag var givetvis lycklig över att Åsa nu låtit sig övertalas. Vi hade samarbetat bra, lättsamt och konstruktivt Jag var övertygad om att hon skulle bli vald till språkrör. Och att hon skulle kunna bli hur stor som helt som politiker.

Eva var mindre lycklig. Det blev en helvetisk kongress för henne. Där hon visade sin enorma styrka och viljekraft. Kongressen valde att lägga debatt och val av språkrör sent på fredagskvällen, kanske i hopp om att journalisterna inte skulle orka vara med - det fanns i alla fall ett sådant resonemang från talarstolen innan man bestämde sig för dagordningens punkter.

Klockan 22.00 började utfrågningen av kandidaterna I DN kunde man läsa:

”Miljöpartisterna ägnade sju av plenumtimmarna åt språkrörsvalet, och nästan lika många i arbetsgrupp, trots att de ideligen betonade att den uppgiften inte är viktigare än någon annan.

Tio på kvällen startade utfrågningen av kandidaterna. Valberedningens Jill Lindgren, Åsa Domeij och Eva Goës på spinnsidan, valberedningens Birger Schlaug och valfrihetsalibit Carl Frick på svärdsidan, om man nu kan tala om svärd med de gröna.

Utfrågningen liknade mest ett förhör på partiprogrammet. Alla kunde det rätt bra. Enda skamsna nunan visade Birger Schlaug när han fick tillstå att han helst ville se Åsa Domeij som sin parhäst och inte Eva Goës.

Pläderingen handlade mest om Eva eller Åsa. (-) Åtta på lördagsmorgonen skulle man välja. Det tog lång tid att rösta om röstningsproceduren. Birger Schlaug vann lätt första omgången med 176 av 191 röster. Eva Goës fick 87, Åsa Domeij 77 och Jill Lindgren 27 röster.

Nästa omgång vann Goës med 100 mot 88 för Domeij. Omkramandes varandra förklarade de omvalda språkrören att det inte finns några personliga motsättningar emellan dem och att allt skall gå så bra.”

I övrigt rådde en ”optimistisk och lättsam stämning” enligt medierna. ”Applåder och skratt” hade inlett kongressen. Eva hade sjungit under välkomsttalet och fått hjärtliga applåder. Och mitt inledningstal hade, enligt medier, haft temat: ”Lönearbete är en miljöfara”!

Ledarskribenter ondgjorde sig över att jag pläderat, under stort bifall, för att skattesystemet skulle gynna deltidsarbete. Och ironiserade över att kongressdeltagare sov i sovsäck och käkade vegetariskt.

Det finns de som hävdar att den som är karriärist kan stå ut med vad som helst. Men Eva Goës var allt annat än karriärist. Däremot brann hon. Och hade, det är min övertygelse, en stressad oro i kroppen. Ibland så mycket så att det blev plågsamt också för några av dem hon arbetade med.

Hon skrev: "Det blev en ganska uppslitande tillställning med personangrepp och upprörda känslor. Vi utfrågades om vår kompetens på scenen, men några hade dessförinnan spridit rykten i sovsalar och andra kongressutrymmen om att jag inte kan något om biologi och alltså inte borde väljas, på grund av min inkompetens. Jag fick frågor om växthuseffekten men kan svara med hjälp av helt nya fakta, som väldigt få känner till. (-) Utgången vet vi. Jag blev vald mot alla odds. Jag mådde mycket dåligt efter detta taktiska rävspel...."

I SvD får Eva frågan om varför hon blev vald. ”De uppskattar mig därför att jag har livserfarenhet och gått igenom en hel del, gissade hon”. Förmodligen också därför att hon var del av den resa som tagit oss till allt högre opinionssiffror.

För bra hade det gått – på söndagen, kongressens sista dag, kom de nya opinionssiffror. Vi hade rekordstöd. Det slogs upp stort i medierna som givetvis inte kunde undvika uttrycket kanonsiffror. De laddade med de bilder vi hoppats på när vi valt Karlskoga som kongressort. Var var nu lika stora som Centern. Vi hade 8.1 procent!

Det var drygt 15 månader kvar till valet. Och socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson surar på SSU-kongressen och meddelar att ”det finns andra frågor än miljö” och att man alltid kunde försöka hålla hastighetsbegränsningarna för att göra insats. Allt medan Aftonbladet talar om hot mot demokratin om Miljöpartiet kommer in i riksdagen.

Den som startade angreppet var Bengt Westerberg, som i ett tal varnade för ekonomisk kaos vid gröna framgångar. Socialdemokraternas tunga namn i riksdagens konstitutionsutskott (Olle Svensson) intervjuas i ICA-kuriren där han får uttala att en liknande situation som den som förde fram Hitler till makten riskerade följa efter en valframgång för Miljöpartiet.

Det var frustrerande att höra, men vi jagade på i evighetslånga turnéer och mängder med offentliga möten. Eva och jag körde nu parallella spår, vi försökte hålla kontakt med varandra varje morgon. Som jag uppfattar det hade vi fått fria händer att agera som vi ville, utan hållhakar.


Eva var den spontana eldsjälen, som med urkraft och kanske också djup inre oro gillade scenen men också drev sig själv så hårt att vi var många som undrade om hon skulle orka. Vi lärde oss leva med varandra som språkrör, utan att älskar varandra.

Vi slet, tillsammans med många andra. Ofta med starka interna svårigheter, evighetslånga möten, ständigt skrivande, debatterande och på resande fot. På presskonferenser hade vi ofta samma skylt bakom oss: Vi spelade allt mer säkra på att vi skulle göra det omöjliga.

Eva och jag bävade inte en sekund för att föra ut vårt radikala budskap: sänkt arbetstid, snabb avveckling av kärnkraft och vapenexport, höjt bensinpris och inga löften om ökad materiell standard. Vi talade verkligen om systemskifte. Tillväxten skulle stå tillbaka för miljö och livskvalitet. Skatten skulle förändras - skatteväxling skulle införas och de första 30 000 kronorna man tjänade skulle bli skattefria medan skatten på högre inkomster skulle öka rejält. Trots detta hade vi bra opinionssiffror även bland höginkomsttagare.

Och siffrorna bara ökade. Plötslig, innan varje uns av säl dykt upp, hade vi 10,3 procent! Nu anklagade vi på ledarsidor för att inte alls vara glada amatörer utan elakartade proffs...

På grund av de höga opinionssiffrorna blev det problem för public service - några andra tevekanaler som sände politik fanns inte. Vi skulle inte få vara med i slutdebatten i teve, men däremot blev vi inbjudna till partiledarintervjuer i såväl teve som radio.

Politiska utskottet hade diskussion om vem som skulle ta vad. Eva fick ta (en tuff) radioutfrågning och jag fick chansen att representera Miljöpartiet i dess första regelrätta partiledarintervju i teve på bästa sändningstid. Vi visste båda att det nu var ett avgörande moment: intresset var stort, nu skulle vi prövas, inte som glada amatörer utan som fullfjädrade politiker.

Strategin var klar: vi skulle, hur det än gick, gå ut och fira segern efter intervjun i teve. Bra, positiva segerbilder skulle förstärka intrycket av att vi var Vinnare. Nu gick det bra, men bilderna gav intryck av det hade gått ännu bättre...

Grön Ungdoms ordförande, Katja Wagner,stormade in efter intervjun
märkbart lättad - men också helt enligt planen för att ge bilden av
stor seger. Katja och jag hade kört en stor del av valrörelsen tillsammans.

Segerfest på den krog vid Odenplan som blev lokal efter alla
våra större teveframträdanden, till kvällstidningarnas glädje.
Strategin var enkel att följa: vi är glada, otvungna och annorlunda
som politiker. Det var precis så det här gänget var: Katja Wagner,
Krister Skånberg, Åsa Domeij och jag.

Recensionerna blev bra, opinionsmätningarna över vad tittarna tyckte om
intervjun gav goda besked - kanske för att förväntningarna inte var så
stora... I radion - där det blev en betydligt tuffare utfrågning - råkade Eva
illa ut. Hon skriver i boken Maskrosbarn att hon "gjorde bort sig". Tja, det
var ingen höjdare, men utan Evas totala engagemang hade en viktig
pusselbit på vägen till riksdagen inte funnits.


Bättre chock finns inte! Vi var på väg att klara hela vägen till
riksdagen. Birger, Per Gahrton, Åsa Domeij och Jill Lindgren.
Med på bilden borde givetvis också Eva vara, men
bor man långt från Stockholm så gör man. Kjell Dahlström - den
evige partisekreteraren, kreatören och eldsjälen - borde också varit med.


Två år efter det historiska valet 1988 blev Eva inbjuden till Japan för att
tala på temat "Harmoni mellan människa och natur". Hon var utvald som
en av 100 "working mothers" i världen efter sin insats i valet. Hon berättar:
"Just mitt sätt att vara är ett brott mot etablissemanget och det rådande
systemet. Jag sjunger, läser dikter, talar om själslig miljöförstöring, kramas
och skrattar samtidigt som jag seriöst jobbar fram faktaunderlag, reviderar
program och skriver ledare i Alternativet".

Vi kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Mot alla odds. Men då, efter valdagen, skulle det bli nya turer i frågan om språkrör. Sådana fick nämligen inte, enligt stadgarnas principer mot mångsyssleri och ledarkult, sitta i riksdagen. Språkrör var partiets talespersoner, och riskerade att växa till någon sorts ledare under riksdagens kristallkronor och med feta löner. Nu väntade dramatik med nya språkrör... Fortsättning följer.

De fyra språkrör som företrätt partiet på vägen från partibildning till
riksdagsinträde omringar provröret Åsa Domeij som var den femte

politiska nyckelspelaren på den här omöjliga resan.

Del 7: 1988-1989
Anders och Fiona - rören som trycktes ut...

Nu fortsätter vi...Det är september 1988. Segerns sötma. Första nya parti på 70 år som tagit sig in i Sveriges Riksdag. Allt borde vara frid och fröjd. Men det fanns inbyggda organisatoriska problem... Språkrören fick inte sitta i riksdagen, ingen riksdagsledamot fick sitta i partiledningen - allt bottnade i den gröna kritiken av personkult, partiledarmakt och politiskt mångsyssleri. Samt i den erfarenhet som sa att makt korrumperar. Gröna partier var, för att citera Petra Kelly, antipartipartier. Vi skulle stå emot etablissemangets lockrop om anpassning. Det hade gått åtta år sedan Per Gahrton på DN-debatt skrev om den chockterapi som väntade de gamla partierna. Skulle det nu bli så? Eller skulle det bli Miljöpartiet som utsattes för chockterapi?

Visst skulle riksdagen bli grönare, men Miljöpartiet valde att anpassa sig redan vid inträdet. Den grönt vildvuxna sambaorkester som följt partiet i valrörelsen - bland annat under det långa valtåg partiet gjorde genom landet i ett chartrat SJ-tåg - fick inte förtroendet att gå i täten när partiets riksdagsgrupp gick genom gatorna till riksdagens högtidliga öppnande. En mer städad sambaorkester engagerades! Så ynkligt! Hade jag varit kvar som språkrör - och dessutom kommit in i riksdagen - hade jag aldrig accepterat detta. (Jag kom in i riksdagen som ersättare efter någon månad, och satt kvar ett drygt år innan ordinarie ledamot trädde in igen).

Ebbe Grön hette den samabrupp som följde oss på valturnér och valtåg genom
landet. Jag blev så förbannad när de byttes ut mot en mer "städad" orkester
från Stockholm när det var dags att gå till riksdagens högtidliga öppnande.

Partiets stadgar innebar således att språkrör inte fick sitta i riksdagen. Eva Goës och jag var valda fram till valdagen. Så nu skulle Förtroenderådet välja nya språkrör. Det naturligaste var att välja en man och en kvinna som redan satt i partiets politiska utskott. De skulle sitta fram till kommande kongress om ett halvår, då deras mandat skulle avslutas eller förnyas.

Som kvinnligt språkrör var det mest naturliga alternativet, Åsa Domeij, utesluten eftersom hon kom in i riksdagen. De två som fanns med i diskussionen var istället Margareta Gisselberg och Fiona Björling.

Margareta Gisselberg, med filosofie doktorsexamen i sociologi vid Umeå universitet, hade arbetat med socialpolitik och varit gruppledare för partiets kommunfullmäktigegrupp i Umeå. Margareta var ljusgrön, argumenterade utifrån sakpolitik och profilerade sig starkt i jämställdhetsfrågor. I slarviga medietermer skulle hon definieras som realos.

Fiona Björling var brittisk medborgare, docent i slaviska språk vid Lunds universitet och med många års erfarenhet av arbete i Miljöpartiet på olika nivåer. Fiona var ideologiskt djupt förankrad, var djupgrön och skulle i slarviga medietermer definieras som fundis.

Fiona Björling blev vald utan några tveksamheter. Partiet fick därmed en garant för att den ideologisk dimensionen i politiken inte skulle försvinna trots inträdet i riksdagen. Jag upplevde att hon vände på varje sten, även sådana stenar som dolde någon konflikt i något undanträngt hörn - och trots att detta vändande riskerade leda till långa debatter där utgången redan från början var klar.

Fiona var på många sätt motsatsen till sin företrädare Eva Goës. Hon ville ha kontroll, höll inne med spontanitet och skulle aldrig komma på tanken att ställa sig att sjunga på ett torg. Däremot hade hon varit en jäkel på att dansa samba när valtåget drog genom landet inför valet.

Fiona dansar samba under ett av alla stopp
som det chartrade valtåget gjorde 1988.

-->
På den manliga sidan blev det mer komplicerat. Ingen i politiska utskottet ville bli språkrör. Den som anmält sig för jobbet blev istället Per Holmqvist, en kontroversiell och enveten man från Norrland. Han kunde entusiasmera, var en slagfärdig entreprenör men uppfattades också av många som manipulativ. Många var förskräckta inför tanken att han skulle bli vald.

En av dem var Anders Nordin, småbrukare från Altersbruk (i Piteå kommun) och ledamot i politiska utskottet sedan flera år. Han erbjöd sig att ställa upp i sista stund. Han hade fjällkor, långt hår, snabbväxande skägg och bakgrund i miljörörelsen efter sextiotalets engagemang i den frihetligt socialistiska rörelsen. Anders blev vald.

Som parentes kan jag nämna att våra familjer bytte bostad under en semester och att jag vid ett senare tillfälle i en liggvagn från Norrland forslat hem en halv styckad fjällko i kartonger som under natten började läcka röd vätska. Det sistnämnda fick den jag delade liggvagnen med att snabbt försvinna från kupén på morgonen - inte lär det blivit bättre när hon kom ut och utanför närmsta pressbyrå kunde se löpsedlar om styckmördare....

Anders och Fiona var ungefär så olika som jag och Eva varit, fast på annat sätt. Fiona gav ett strikt intellektuellt intryck. Anders såg ibland mer vild än tam ut. Båda blev omvalda på kongressen ett halvår senare. Men konflikter hade redan då växt fram...

Gruppledarna i riksdagen - Inger Schörling och Claes Roxbergh - levde nämligen upp till rollen som mycket traditionella riksdagsledamöter och fick en allt större maktposition. De företrädde allt som oftast partiet även utanför riksdagen, journalisterna lärde känna dem, de var lätta att få tag på, de lärde sig snabbt det etablerade politiska språket. Språkrören från Lund och Altersbruk tonades ner. Eller rättare sagt: de trycktes ut. De bodde inte i Stockholm, de satt inte i riksdagen, de var radikalare än riksdagsgruppen, de var något av främmande fåglar när de kom in på riksdagskansliet.

Anders Nordin och Fiona Björling hade kunnat bli två starka profiler
inför nästkommande valrörelse. Men de fick aldrig en rimlig chans.

Stämningen blev allt mer ohållbar. Alla mådde dåligt. Olika grupper bildades för att fungera som brobyggare. Terapeut kallades in. Ingenting hjälpte. I det politiska utskottet, där många bytts ut eftersom många gamlingar blivit invalda i riksdagen, ansåg många att riksdagsgruppen levde ett eget liv med både ändrat språk och ändrade vanor.

Språkrören var lagom roade av att fortsätta och steg av inför kongressen 1990. Nya rör skulle väljas...

Jag är övertygad om att Fiona Björling hade kunnat bli ett av de bästa språkrör som Miljöpartiet någonsin skulle kunna få, om hon hade fått chansen - hon hade förmodligen också blivit det viktigaste för partiets utveckling som grönt modigt parti. Anders hade, om han väl kommit in i rollen och känt trygghet i den, kunnat blivit en stark profil.

Fiona Björling lämnade partiet efter ett antal år. Hade fullt upp i form av ordförande i Danscentrum Syd och som professor - föreläste bland annat om den ryska intelligentians anpassningsdilemma under 1920- och 1930-talen.

 

Anders Nordin lämnade också han partiet för många år sedan. Han blev medlem i Piratpartiet, var en av dess riksdagskandidater och har skrivit förslag till kommun- och landstingsprogram för detta parti. Anders bytte fjällkorna mot jakar och vunnit en strid med länsrätten om att jakar är jakar.

A

Del 8: 1990 - 1992
Janne och Margareta - rören som fick ta skiten...

Kongress i Jönköping. Våren 1990. Fiona Björling och Anders Nordin tackar för sig. Deras situation hade varit omöjlig. Nya språkrör skall väljas. Ett försök till nystart efter 18 månader med konflikter. Jan Axelsson och Margareta Gisselberg blir valda. Margareta var något av veteran i politiska utskottet, Janne var relativt ny men hade, precis som Margareta, många års erfarenhet av kommunpolitik.

Margareta Gisselberg hade sin hemmaplan i den akademiska världen, på Umeå universitet. Hon hade skrivit en doktorsavhandling med titeln Stå vid spisen och föda barn. Hon var stilig, sval och strikt. Höll på sin integritet.

Margareta var engagerad i jämställdhetsfrågor, kunnig i sociala frågor. Hon var sinnebilden av det som kallades realos och verkade betydligt mer intresserad av riksdagens sakfrågor än av djupa ideologiska debatter.

Margareta gick för det mesta rakt på det konkreta och jag upplevde att hon var rationell i den bemärkelsen att hon inte sökte efter konfliktungar. Detta till skillnad från sin företrädare Fiona som ofta vände på alla stenar, även när det riskerade leda till uppflammande konflikter och långvariga debatter.

Bilden är från kongressen i Jönköping, då Margareta valdes till språkrör. Jag hade just kommit ner efter att av Åsa Domeij blivit övertalad i telefon dagen innan att åter ställa upp i partiets politiska utskott efter några år utanför politiken.

Jan Axelsson, gymnasielärare från Falun, var förutom politiskt väl bevandrad även en glad gamäng som gillade kontakt med journalister och gärna bjöd på sig själv. Han var, till skillnad från Margareta, ofta frustrerad över riksdagsgruppen och det utrymme dess gruppledare tog. Jan ville ta den plats som ett kongressvalt språkrör skall ha i Miljöpartiet: nämligen företräda partiet. Något som inte sågs med blida ögon av alla i riksdagsgruppen.

Jan var verbal, påläst och med ett rejält mått av humor. Han var en av partiets få rökare, vilket retade en del. Jag är övertygad om att han kunnat bli en stark tillgång i valrörelsen om partiet gett honom utrymme och om gruppledarna Inger Schörling och Claes Roxbergh förmått stå tillbaka mer under de år som föregick valet.

Bilden är från ett telefonväkteri på Aftonbladet - jag var med som bisittare till Janne. Få ringde, partiet tycktes utslaget. En löpsedel till vänster meddelar att Carl Bildt nobbar en utfrågning i TV4 med Hagge Geigert.

Inför valet blev det ett kattrakande utan like om vilka som skulle synas på valaffischer. Vi var några som menade att allt fokus skulle sättas på språkrören. Men så skulle gruppledarna också synas, och så skulle andra också bli affischnamn... Det är möjligt att det var av omsorg om partiet dessa beslut togs, men jag misstänker att det snarare bottnade i någon sorts personlig kamp.

Inte ens i Miljöpartiets egen medlemstidning - Grönsaken - gavs minsta lilla utrymme åt språkrören i det som skulle föreställa valnummer!

Valaffischer 1991 - mellan språkrör och gruppledare finns Carl Bildt i form av en gam med viss

likhet. En serie med affischer med djurbilder och partiledarnas namn ingick i kampanjen.

Jan Axelsson fick i nåder ställa upp i SVT:s partiledarintervju, men var då okänd för de flesta. Han förberedde sig noga och seriöst. Han gjorde utmärkt ifrån sig. Fick bra recensioner i tidningarna. Problemet var att han var okänd, ett nytt ansikte för de flesta. Och han skulle inte synas så mycket mer...


Det tillfälle Jan Axelsson skulle kunnat slå igenom på samma sätt som Bengt Westerberg en gång slagit igenom, utgjordes av en lite mer lättsam, ironisk och personlig utfrågning i TV4 av Hagge Geigert. Detta programformat var den perfekta plattformen för Janne: han vågade bjussa på sig själv, hade humor och lätt till skratt, hade en spännande och kul historia att berätta, hade självdistans och mod att vara visionär. Det är min övertygelse att han hade slagit de gamla partiledarna med hästlängder.

Men majoriteten av den beslutande valledningen bestämde sig för att istället matcha det kvinnliga språkröret i just detta program - partiet ville markera sin jämställdhetsprofil. Men denna sorts program var helt fel för Margareta. Det var inte där hon passade.

Och det gick dåligt - under den knappa timme utfrågningen varade lockades hon ta avstånd från partiets plan för avveckling av kärnkraft medan en förment miljöexpert (Nils Dahlbäck, som bland annat gjort sig känd genom barnprogram med Humle och Dumle) satt som någon sorts expertdomare och avgjrode vad som var rätt och fel. 

Ekonomidebatten i teve fick jag ta. Det gick bra - jag var (hemligt) utrustad med ett runt akvarium med vatten från ett kraftigt förorenat och algblommande hav, utifrån detta talade jag ekonomisk politik till övriga deltagares förskräckelse och kvällstidningars glädje.

Till den slutgiltiga partiledardebatten valdes Inger Schörling. Det vilket backades upp av Margareta. . var naturligtvis ett totalt befängt beslut eftersom Inger, hur skicklig och sympatisk hon än var, inte var den som stack ut från mängden partiledare.

Det partiet hade behövt - hotet att inte klara riksdagsspärren var överhängande - var någon som stack ut, någon som bröt mot mängden, någon som vågade uppträda på annat sätt än alla andra politiker - Jan Axelsson hade varit rätt person. Debatten sågs av 4,2 miljoner människor. Det gick dåligt för Miljöpartiet. Inte för att Inger Schörling var dålig, utan därför att hon gav beskedet att MP var som vilket annat parti som helst.

Valet gick åt fanders. Vilket var helt riktigt, Miljöpartiet hade jobbat hårt för att åka ur riksdagen. Margareta, som gjort ett otacksamt hästjobb, avgick direkt efter valet - förmodligen bränd, besviken och med tyngden av att ha företrätt partiet när andra ställt till det så mycket att det sparkats ut från riksdagen.

Steget från den akademiska världen till en värld med journalister är evighetslång... Lika stor tillgång som Margareta skulle varit som demokratisk hantverkare i riksdagsgruppen, lika främmande kändes hon bland pladdrande journalister och utspel. Jag tror att hon aldrig trivdes i det rampljus som ett språkrör måste trivas i, eller åtminstone låtsas trivas i. Hon var egentligen för redig för att vara språkrör. Och rollen, som den växt fram, var ohyggligt otacksam.

Jan Axelsson och Margareta Gisselberg, fulla med hopp
om att partiet skall rädda sig kvar i riksdagen... Det gick
inte. Men det var inte språkrörens fel. Organisationen
hade byggt in konflikter i sina stadgar och språkrören
formligen trycktes ut från sina roller. Jan och Margareta
bör hedras mer än kritiseras!

Jan Axelsson stannade kvar, ställde upp som ensamt språkrör fram till kongressen, matchades hårt (bland annat iklädd boxhandskar) och var inställt på att bli omvald vid nästa kongress. Kanske tillsammans med Eva Goës, som uttryckt att hon kunde tänka sig ställa upp en gång till.

Men så blev det inte. Och det var mitt fel. Fortsättning följer.

Margareta Gisselberg lämnade både Miljöpartiet och Umeå och bosatte sig där hennes skånska kände sig mer hemma. Hon var aktivs som ordförande i Slottsträdgårdens Vänner. De sista universitetsåren ägnade hon sig åt att främja och utveckla den IT-stödda distansutbildningen. "Jag har haft förmånen att få avsluta mitt yrkesliv med ett fantastiskt roligt arbete!"











Här skriver Margareta dagbok
från Slottsträdgården.

 
Jan Axelsson blev aktiv  Svenska Humanistiska Förbundet efter åren i politiken. Han lämnade partiet i början av 90-talet, då han också skrev en kritisk DN-debattartikel om den utslätning av politiken som han ansåg sig se i partiet. Han blev det första av alla språkrör som avled, i ett sista sorgeset telefonsamtal med mig bad han att jag skulle försöka återradikalisera partiet.

Del 9: 1992 - 2000
Birger och Marianne - "Vi ska bli återvinnare!"

Kongress i Trollhättan 1992. Miljöpartiet hade som första parti någonsin åkt ur riksdagen. Hela valrörelsen hade fallit mellan stolarna. Kongressen skall bli avstamp för ett comeback. Som ingen trodde på. Allra minst journalister och kommentatorer.

Beslut togs om nya organisation: en partistyrelse inrättades och stadgarna skrevs om för att tillåta språkrör att sitta i riksdagen. Och språkrör skulle förstås väljas. Jan Axelsson uppfattade att valberedningen skulle föreslå honom, kanske tillsammans med Eva Goës som tackat ja till nominering. Men valberedningen hade beslutat att fråga om jag hade lust att ställa upp en gång till.

Under den andra omgången som språkrör blev jag utsedd av
Vecko Revyn till något så hedrande (?) som 90-talets värsting.
I värstingbegreppet låg kanske att jag varit kritisk till
riksdagsgruppen och det jag uppfattade som anpassning till
både form och politik. På DN- debatt hade jag härjat en hel del.

Frågan kom mycket överraskande; jag hade ju varit språkrör tidigare och tanken om rotation kunde väl inte innebära att man roterade in en gång till som rör...? Efter mycket tvekande - jag slog tärning om saken - så tackade jag ja, men bara under vissa förutsättningar som jag utgick från gjorde mig omöjlig. Jag krävde att språkrören skulle väljas i par, annars fick det vara för min del. Jag avsåg inte att försätta mig i en situation där språkrören var så olika som Eva Goës och jag varit. Eva och jag hade aldrig, trots rykten om det, varit osams under åren vi varit språkrör tillsammans. Vi var bara så förbaskat olika, jag ville ha kontroll på vad som skulle ske, Eva var den spontana som kunde, som jag tyckte det, fladdra iväg. Jag var introvert, Eva var extrovert. Jag ville gå undan när jag gjort det jag skulle, Eva kunde gå på fest och sprudla av sig sin nervositet. Eva var bra på så många sätt, men som par skulle det inte fungera en gång till.

Jag hoppades på Åsa Domeij, då skulle åren fram till valet bli en sjuhelsickes resa där vi skulle försätta berg tillsammans. Men Åsa ville inte bli språkrör, det ville hon aldrig bli. Kanske hade hon sett för mycket, kanske var det hennes drag av Garbo som satte stopp - hennes integritet var ibland hopplöst stor.

Problemet var, visade det sig, att valberedningen tycktes vilja nominera mig och just Eva Goës. Jag sa nej. Och uppfattade därmed att jag var ute ur bilden. Så bär man sig inte åt i miljöpartiet... Vilket inte heller jag tyckte. Men till min förvåning hörde valberedarna av sig igen. Man diskuterade alternativ till Eva. Det fanns inte så många när Åsa var borta ur bilden, vilka hade geisten att köra detta omöjliga projekt vidare?

Namnet Marianne Samuelsson dök upp. Trotjänare. Demokratisk hantverkare. Många år i partiets förvaltningsutskott. Tre år i riksdagen. Hon var för övrigt den enda av riksdagsledamöterna - som ju satt med ett års hög lönegaranti från riksdagen - som tog fullt ansvar för partiet efter utträdet 1991. Hon jobbade på.

Marianne var sjukvårdsbiträdet som blev förbannad. Hon engagerade sig mot lagring av kärnavfall i Kynnefjäll och var den som förstod vad det vill säga att leva under ekonomiskt hårda förhållanden. Hon hade ett socialt patos, var nykterist men inte moralist. En arbetshäst, inte en cirkushäst. En partigängare, inte en karriärist. Ingen stor talare, ingen briljant debattör, ingen storordig visionär, ibland illa förberedd sammanträdesordförande - men äkta vara rakt igenom.

Marianne ringde mig och sa att hon var villig att ställa upp som språkrör enbart för att jag skulle tacka ja. Hon visste hur jobbigt det varit för Eva och mig, och hon visste hur dåligt jag hade mått. Och hon påstod att enda chansen för Miljöpartiet att göra comeback var om jag skulle bli språkrör. Hon berättade också hur obehagligt hon tyckte det var att stå i en talarstol och att prata offentligt. Jag förstod att det skulle vara något av en uppoffring för Marianne. Men också en utmaning.

Jag kände igen mig i allt hon sa: jag hade torgskräck och var ohyggligt stressad av att tala offentligt när jag blev vald till rör första gången. Men jag fick chansen i ett parti som vågade. Det kunde väl Marianne också få.


Jan Axelsson förstod inte vad som var på gång, jag träffade honom bara några dagar innan valberedningen skulle offentliggöra sin nominering. Vi satt i köket på det mögelskadade kansliet i Kristinebergs slott och fikade, pratade om allt möjligt, jag visste vad som skulle ske, jag utgick från att Janne visste vad som skulle ske, men vi pratade inte om det. Janne var glad och uppåt och jag uppfattade att han trots allt var nöjd med att lägga av som rör.

Men så var det inte. Jag tror att han blev ohyggligt illa berörd när han fick veta. Jag gillade Jan Axelsson, ansåg att han hade kunnat göra ett bra jobb om han sluppit allt kattrakande som varit i den senaste valrörelsen. Han var prestigelös, tog gärna råd av dem som hade råd att ge.

Men valberedningen avsåg att inte föreslå Jan. Kanske ansåg man att det skulle vara omöjligt med en nystart med ett språkrör som förknippades med förlust. Och journalisterna hade bestämt sig: Axelsson var körd.

Valberedningen nominerade mig och Marianne. Man påstod innan jag tackade ja, att man nominerade oss som par. Jag litade på det, men borde väl begripit att det är kongressen som avgör en sådan sak. Jan Axelsson meddelande att han ställde upp som motkandidat. Eva Goës - och Eva Larsson med ett förflutet i Stockholmspartiet innan engagemang i Miljöpartiet - ställde upp som motkandidater till Marianne.

Kongressen beslöt att inte välja språkrör i par, utan som enskilda personer. Därmed var det som uppgjort för en ohyggligt obehaglig kongress. Tänk om man likt förbannat skulle välja mig och Eva Goës...? Vad skulle jag göra då?

Svaret var givet, några få visste det: jag skulle avgå sekunderna efter det att jag blivit vald. Både för Evas och min skull. Det var nerviga timmar när det skulle avgöras. Kandidaterna fick presentera sig med högst fem ord. Jag valde: Vi ska bli återvinnare!

I DN skriver KAA Eneberg en nyhetsartikel från kongressen där Marianne betonar att hon inte tänker
finna sig i att hamna i "den mer dominerande Birger Schlaug skugga". Samma tidning skulle senare
välja att lägga bra citat från Marianne i min mun! Och visst var det mannen som DN väljer att nämna i
rubriken. Partiet beslöt även under denna kongress införa en partistyrelse, vilket var ett stort steg.

Marianne och jag blev valda. Det blev en rivstart med turnéer. Och vi fann mycket snart en stor trygghet i det kansli som byggts upp i Kristineberg. Här huserade bland annat den evige partisekreteraren Kjell Dahlström, kanslichef Eva Höjer, miljöutredare Karin Jönsson och ekonomiansvariga Lena Lindström. Här fanns det järngäng som skulle kunna gör det omöjliga möjligt: att faktiskt bli Återvinnare, att faktiskt bli det första parti som återkom till riksdagen.

Valrörelsen blev förvånansvärt enkel. Några få månader före valdagen låg vi tryggt placerade långt under fyraprocentspärren - och när Marianne och jag började hade MP bara drygt en procent. Men vi fick, som före detta riksdagsparti, chansen att vara med i ekonomidebatten i teve. Detta skulle leda till en våg som vi sedan kunde surfa på. Som parti utanför riksdagen skulle vi få vår korta tid att utfrågas sist av alla. Vi fick inte ens vara med på lottningen. Vi skulle vara sist. Som straff. Men det var ju gudarnas gåva till Miljöpartiet...

Fem minuter innan Aktuellt skulle börja fanns det plötsligt massor med folk som tittade. Mångfalt mer än när programmet börjat. Och jag fick frågor om den ekonomiska krisen, om arbetstidsförkortning och annat - och det gick hur bra som helst. Jag flög. Och en av dem som tittade vara Gustav Fridolin, en ung grabb som i det ögonblicket beslöt sig att bli medlem i MP.

Efter Aktuellt var slut fortsatte ekonomidebatten i regelrätt debattform och det gick ännu bättre för mig. Vi tog hem debatten. Och fick bra utrymme i kvällstidningarna. Det fortsatte med en partiledarintervju några dagar senare och den gick också förvånansvärt bra.

Hur som helst: vågen efter ekonomidebatten rullade hög och plötsligt fylldes torgen och plötsligt var det som att komma som segrare när man trädde in i en skolaula. På några dygn förvandlades en ganska tradig valrörelse till något fantastiskt lustfyllt. Siffrorna sköt uppåt, vi låg över fyra procent, och med mycket höga siffror bland ungdomar, det var en tåga i partiet som jag aldrig upplevt förr. Vi var på väg att göra det omöjliga. Eller...?

Valvakan 1994 - innan jag gick in för att få domen av SVT
hade jag cyklat ut till Haga medan trötthetens tårar rann och en enda
tanke surrade i huvudet: "Helvete, jag har misslyckats,
helvete, det kommer inte att gå...". Men det omöjliga
gick. Som första parti återkom vi till riksdagen efter att
ha varit utslagna, knockade och dödförklarade.

Vi kom in i riksdagen. Vi blev det första parti som återkommit. Riksdagsgruppen samlades och så började den resan ännu en gång. Redan efter två år - 1996 - ville jag avgå som språkrör. Glädjen från valrörelsen 1994 hade runnit bort. Det var nämligen ett oändligt käbbel i riksdagsgruppen om att jag syntes för mycket - jag hade ofta inbjudningar till tevesoffor och annat. Det gick bra, och det ena gav det andra. Men nästan varje gång fick jag höra att jag syntes för mycket. Så jag började tacka nej och hänvisade till Marianne. Då valde redaktionerna allt som oftast istället att bjuda in Gudrun Schyman. Sägas skall att Marianne aldrig klagade på att jag syntes för mycket, det var andra i riksdagsgruppen.

Beskrevs som allt från Sveriges sexigaste politiker - urvalet var starkt
begränsat... - till svamp. Sv@mp blev förresten vår beteckning på det
samarbete som så småningom påbörjades mellan S, V och MP.

Jag ville, som sagt, avgå men övertalades att stanna kvar över valet 1998. Det blev en frustrerande och tråkig valrörelse utan någon som helst lust. Den valledning som utsetts hade inte förmåga att ta beslut, bland annat ville man att det kvinnliga språkröret skulle synas mycket mer, men samtidigt ville man att det var jag som skulle ta debatterna.

Det var så jag upplevde det. Jag skulle på något sätt känna skam för att jag var man, och råkade vara ganska bra på det jag höll på med. All lust rann bort. Vilket syntes på de debatter och utfrågningar där jag deltog i. Vi klarade oss kvar i riksdagen.

Efter 1998 års val började samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Om detta finns mycket att säga. Mer om detta val har jag skrivit här. Marianne och jag var mycket sällan oense när det gällde att dela upp jobbet som språkrören hade, däremot var vi allt som oftast på olika linjer när det gällde uppgörelser med sossarna. Jag ansåg att vi började sitta på ett sluttande plan, att gruppen anpassade sig för mycket, att vi kunnat gått längre, att den gröna själen var på väg att suddas ut under kristallkronor och sittningar med statsråd. Marianne var mer samarbetsvillig, såg möjligheter där jag såg anpassning.

Jag hamnade i minoritet titt som tätt i riksdagsgruppen. När man tog tillbaka ett beslut bara därför att Göran Persson" slagit näven i bordet" gick det, enligt min uppfattning, för långt. Det jag hade drivit i valrörelsen levde partiet inte upp till efter valet, tvärtom. Detta trots att jag drev den politik som vi sagt att vi skulle gå till val på. Men det skall skrivas om på annat ställe en annan gång.

Marianne avgick 1999 - efter sju år som språkrör. Lotta Nilsson Hedström valdes till efterträdare. Mer om det in nästa avsnitt.

Några år för sent avgick jag som språkrör - var trött på alltihop men
fick trots allt övervara milleniumskiftet och kunde därmed räkna in
sammanlagt 11 år som språkrör för det på den tiden gröna partiet.

Jag avgick året därpå på kongress i Vadstena. Då höll jag mitt kanske bästa språkrörstal, det kändes otroligt mycket bättre att vara på kongress med miljöpartister från landets lokalavdelningar än att vara i riksdagsgruppen. Avtackningen glömmer jag aldrig, den finns bevarad i hjärtat till skillnad från så mycket annat under de år som förevarit. Bäst av allt var ändå att få avgå frivilligt, utan att bli utkastad eller ens vara speciellt ifrågasatt. Det är få förunnat i Miljöpartiets historia. Kanske rent av i svensk historia.

Per Gahrton hade avgått trött och troligen också bitter efter valet 1985. Fiona Björling och Anders Nordin blev skändligt avvecklade efter en kort period, precis som Jan Axelsson och Margareta Gisselberg.

Det som nu skulle komma skulle bli minst lika dramatiskt. Och självfallet kunde jag inte låta bli att avsluta med en debattartikel i DN... Fortsättning följer.

Mitt "testamente", formulerat på DN-Debatt: Ställ krav, ge sossarna ultimatum.
Det hände flera gånger att statsråd ringde och bad oss driva frågor i
budgetförhandlingarna eftersom de själva misslyckats i sina förhandlingar
med finansdepartementet.



Bästa minnet från tiden som rör...

När MP tog sig in i riksdagen som första nya parti på 70 år var det något alldeles väldigt speciellt. Känslan sista dagen före domen - valdagen 1988 - var obeskrivlig. Jag utmålades som vinnare på torgmöten och kände att det kanske skulle bära hela vägen till riksdagen.

Bästa och mest hängivna supporter och rådgivare...

Många är det som jag har att tacka för att jag överlevde åren som språkrör:
Kjell Dahlström, Åsa Domeij, Annika Nordgren, Eva Höjer och Peter Eriksson
är några av dem. Men mest och bäst vara Lena som brann lika mycket som hon
offrade i form av tid, kraft, stöd och förståelse. Här firar vi nya höga opinionssiffror.

Nej, livsluften var inte bara angrepp, men de var ganska vanliga...

"Utmana ekonomismen och tillväxtmanin!"

En år efter det att jag avgått som språkrör lämnade jag också riksdagen, och kunde därmed lämna plats åt Maria Wetterstrand som var min ersättare.

Tyvärr kände jag allt mindre tillhörighet till MP i takt med att partiet anpassade sig och frångick de spelregler vi själva hade upprättat inför samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Partiet satt på ett sluttande plan. Opinionsbildningen blev lidande, modet att säga det som borde sägas svek.

I min sista partiledardebatt "duggade inläggen tätt", enligt artikeln till vänster. Och som vanligt ägnade jag minst hälften av talartiden till ideologisk markering. Allt för att hålla rågången klar mellan De gröna och De Gråa med röd eller blå retorik.

Marianne Samuelsson utsågs efter tiden som politiker till landshövding på Gotland men kom efter olika turer i onåd 2009. 

Birger Schlaug slutade efter många år som aktiv i Miljöpartiet att betala medlemsavgiften några år in på 2000-talet och är nu inte medlem i något parti. Ägnar tid efter 60-årsdagen åt att föreläsa om hur vi kan gå vidare från tillväxt- och konsumtionssamhället. Var under lfera år programledare för SVT:s serie En bok, en författare där han gjorde 98 program./Mika

Del 10: 2000-2002

Lotta och Matz - rören som krisar...

Mats Hammarström, som blev riksdagsledamot 1998, kom in i mitt riksdagsrum några månader före kongressen 1999. Han berättade att han tänkte ställa upp som motkandidat till mig inför valet av språkrör - inte för att vinna utan för att han ville markera sitt intresse att ta över efter mig vid nästa kongress, då jag skulle avgå.

Mitt svar överraskade nog Matz: "Ställer du upp som kandidat finns det ju en som vill, då ställer inte jag upp."

Det var ärligt menat, jag var trött på alltihopa men hade lovat valberedningen att sitta kvar ännu ett år för att vi skulle kunna saxa in nya språkrör istället för att byta både Marianne och mig på en gång. Nu var det Mariannes tur att avgå. Jag skulle stå på väntelistan.

Matz och Lotta hade kunnat
blir språkrör tillsammans redan
1999 - men Matz fick stå på tillväxt.

När Matz fått mitt svar så valde han omedelbart dra sig tillbaka. Frågan är varför Matz villemarkera sitt intresse. Det finns egentligen bara ett svar, vad jag kan förstå: Han ville ta det första steget för att Peter Eriksson inte skulle ses som den enda och mest naturliga efterträdaren. Peter hade lämnat riksdagsgruppen och blivit kommunalråd i Kalix, där han gjort ett kanonval och nu samlade alla partier i en majoritet mot sossarna.

På kongressen 1999 omvaldes jag till manligt rör, och den ganska okända Lotta Nilsson Hedström till kvinnligt. Hon hade blivit nominerad av valberedningen trots att hon inte satt i riksdagen. Och trots alla de dåliga erfarenheter partiet hade av språkrör som inte satt i parlamentet.

Lotta blev främst utmanad av en riksdagsledamot, Yvonne Ruwaida, som bland annat varit språkrör för Grön Ungdom 1994-96. Men Lotta vann ganska övertygande.

Lotta, som var lärare från Hudiksvall, född 1955, hade suttit i partistyrelsen några år. Hon var engagerad i glesbygdsfrågor, som hon också arbetat praktiskt med.

Lotta uppfattades nog av många som en orolig själ, det kändes som hon hoppade från blomma till blomma istället för att koncentrera sig på det som skulle göras. Varningar hördes innan hon valdes: "Lotta fladdrar vidare så fort hon tröttnat". Men hon hade karisma, engagemang och var i allra högsta grad grön.

Redan från början rann det upp konflikter med partiets informationsavdelning som härbärgerade på riksdagskansliet. Lotta uppfattades som bossig när hon intog den rollen som språkrör. En roll som var svår att inneha när hon själv inte var en del av riksdagsgruppen, utan kom indansande i ett sedan tidigare scensatt skådespel.

Min erfarenhet av Lotta hade inte varit det bästa - när vi ännu på våren ett halvår före valet 1994 låg dåligt till i opinionsmätningarna höll Lotta ett seminarium för partistyrelsen. Hon drev att partiet var för manligt, att det kvinnliga försvunnit. Jag tog väldigt illa vid mig eftersom jag upplevde att hon skyllde dåliga opinionssiffror på mig. Några kvinnliga partistyrelseledamöter tycktes hänga på - dock inte Marianne som mer än väl visste hur vi tillsammans slitit. Ibland uppfattade jag att kritikernas förmåga att prata var betydligt mer utvecklad än deras förmåga att göra något. Efter Lottas seminarium landade jag på sjukhus för panikångest - jag fick ingen luft.

Nåja, det blev annat ljud i skällan efter den kommande valrörelsens ekonomidebatt och partiledarutfrågning. Siffrorna vände. Då kom ryggdunkningar som hade behövts när jag försökte springa i lera.

Men som språkrör kände jag tillit till Lotta. Jag är övertygad om att hon inte fick tillräckligt med stöd och uppbackning av mig - jag var nu i slutet av 1990-talet trött på alltihopa och hade släppt den drivande roll jag haft under alla år. Samtidigt valde journalisterna att ringa mig, som de kände, istället för Lotta, som var okänd för dem.

Idén att saxa språkrören var inte så bra, nackdelarna var större än fördelarna. Det var inte lätt för Lotta.

1985 var det jag som skulle bli den "nye" Gahrton, vilket kändes högst märkligt eftersom jag
inte ansåg mig nå upp till knäna på den mannen. Nu, 2000, var det Matz Hammarström som
skulle leva upp till någon annan som till slut lyckats ganska bra. Livet är inte lätt, men Matz
hade Jesus på sin sida... Åtminstone var han teolog med Jesus som förebild. Mina förebilder
var mer profana - Peter Kropotkin, Elin Wägner, Arne Naess, Mahatma Gandhi.

Matz Hammarström, boende i Lund, valdes till språkrör 2000 på kongressen i Vadstena. Han var teolog, teoretiskt ideologiskt väl bevandrad, analytisk, lågmäld, inte så drivande och var definitivt inte den som gjorde häftiga utspel eller vred på orden för att röja väg till rubriker och bildtexter.

Matz hade ersatt Peter Erikssons i finansutskottet när denne 1999 hoppade av riksdagen för att ägna sig åt uppdraget som kommunalråd i Kalix - han hade också ersatt Peter i den förhandlingsgrupp som hade den direkta kontakten med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Peter och Matz var på många sätt varandras motsatser: Matz tillbakadragen, teoretisk och med behov av att ha rejält på fötterna - Peter offensiv, praktisk, svepande och sugen på makt.

Att vara språkrör och inte bo i närheten av Stockholm hade gång på gång visat sig vara ett problem. Detta kom att, i allra högsta grad, också gälla Matz Hammarström. Resorna mellan Lund och Stockholm var långa, flyg inte möjligt att använda för ett grönt språkrör som vill slippa löpa gatlopp i kvällspressen.

Konflikten mellan att vara till för både familj och parti växte nog allt mer. Jag förstod, när jag såg hur Matz våndades, att en av förutsättningarna för att jag själv hade lyckats så bra var närhet till Stockholm. Och en livskamrat som brann lika mycket som jag gjorde.

Matz var på många sätt en motpol även mot Lotta. Han stillsamt eftertänksam och noga, nästan sävlig. Hon oroligt spontan och lite spretig. Tillsammans kunde de bli en stor tillgång för Miljöpartiet. Båda bröt nämligen mot hur alla de övriga partiernas partiledare uppträdde. Vilket jag menar är en förutsättning för att lyckas som företrädare för det gröna partiet.

Jag var ganska säker på att partiet skulle göra ett bra valrörelse med Lotta och Matz - bara de två rören fick erfarenhet och fick möjlighet att synas i valrörelsen.

Den sista spiken i kistan för drömmen om ett antipartiparti,
som Petra Kelly missionerat om, och som Per Gahrton tog
initiativ till i Sverige höll på att raseras helt när språkrören
förordade att MP skulle avveckla iden om ett manligt och ett
kvinnligt språkrör och istället införa en mer traditionell ledare.

Nu blev det inget genombrott för vare sig Lotta eller Matz. Tvärtom. De tycktes sakna varje uns av självtillit när opinionssiffrorna började kana nedåt. Men det var inte främst deras fel - riksdagsgrupp och partistyrelse hade byggt plattform så mjuk av anpassning och utslätning att inget språkrör i världen skulle kunna ta spjärn mot den.

Kanske trivdes inte rören med varandra, kanske var de för olika. Plötsligt började de hävda att det var organisationens fel att det gick dåligt. Språkrören drev offentligt att De grönas främsta symbolvärde - ett kvinnligt och ett manligt språkrör - borde ersättas med en reell partiledare. Det var så sjukt! Lotta och Matz offentliggör att de tänker avgå vid kongressen mindre än sex månader för valet 2002!

Partiet är i kris: sviktande opinionssiffror pekar på att partiet än en gång kommer att åka ur riksdagen.

De två språkrören tar avstånd från idén om
språkrör - och begär att få avgå sex månader
före valet. Kort arbetstid, var det...

Miljöpartiets partistyrelse ställer sig bakom förslaget om avveckling av språkrören. Den gröna kompassen snurrar hej vilt, tilltron till grön ideologi verkade vara noll, självtilliten tycktes inte överleva riksdagens tryck på anpassning och visionslöshet. Med förvåning följer jag skådespelet. Förundrad över hur avsaknad av både stolthet och självtillit tagit över partiet. Till och med Per Gahrton började svikta - och förordar att idén med två jämställda språkrör skall skrotas. Det var fullständigt obegripligt.

Valberedningen lägger förslag på att Claes Roxbergh skall bli reell partiledare, om än med titel språkrör. Claes må haft sina förtjänster - han hade många år varit kommunalråd i Göteborg och var gruppledare för den riksdagsgrupp som åkte ut med fötterna före 1991 - men som ensam företrädare för MP var han direkt olämplig.

Partiets kris har aldrig formulerats tydligare än de veckor som föregick kongressen 2002. Risken för att än en gång åka ur riksdagen var uppenbar...

Det som skulle komma att rädda partiet var en odemokratisk kupp. När jag en tidig morgon hörde om den trodde jag det var ett dåligt skämt. Fortsättning följer.

Lotta Hedström flyttade till en stuga i Skåne, satt i kommunfullmäktige och stod på riksdagslista även inför valet 2010. Hon har bland annat skrivit en bok om ekofeminism. Hade uppdrag som ordförande i Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen

Matz Hammarström var under Djurskyddsmyndighetens levnad dess generaldirektör samt har därefter bland annat för regeringen utrett hur integrationen skall kunna bli bättre i de gröna näringarna. 

Del 11: 2002 - 

Maria och Peter - kuppen som räddade partiet...

Mindre än ett halvt år före valet 2002 håller Miljöpartiet sin kongress under galgen. Opinionssiffrorna sviktar, än en gång hotar utträde ur riksdagen. Och det är partiet självt - i form av partiledning och riksdagsgrupp - som snickrat kistan. Att den inte kommer att spikas igen beror på en kupp, värdig en sekt...


Inför kongressen har partistyrelsen lagt förslag på att principen om två jämställda språkrör skall skrotas. För att ändra stadgarna krävs emellertid kvalificerad majoritet - två tredjedelar av kongressen ledamöter måste således rösta för förslaget. Claes Roxbergh förordas till ensam reell partiledare. Partiet är i kris. Självtilliten ligger på nollstrecket, den ideologiska kompassen snurrar vilt.

När kongressombuden samlas i Sundsvall kan de på morgonen ta del av en sändning från Dagens Eko där Peter Eriksson meddelar att Claes Roxbergh drar sig tillbaka till förmån för... Peter Eriksson.

Överraskningen var stor när Peter Eriksson, som upprepade gånger tackat nej,
plötsligt, timmarna före kongressens öppnande meddelar att han och Claes Roxbergh kommit
överens att om Roxbergh tar tillbaka kandidaturen och Eriksson stiger fram.

Själv trodde jag att det var ett skämt när jag fick det berättat. Så går det bara inte till. Inte i ett seriöst parti. Än mindre i ett parti som mer än något annat pläderar för interndemokrati och deltagande demokrati. Och än osannolikare tedde det sig med tanke på att Peter Eriksson varit den som mer än någon annan talat om vikten av just deltagande demokrati.

Här hade partiets lokala organisationer diskuterat och beslutat hur man skulle rösta i demokratiskt delaktig ordning - och så kommer kongressombuden till kongressorten och får veta att valberedningens man hoppat av, och att en helt ny man poppat upp för att bli ledare i partiet. Och att de två själva kuckelurat om detta som om partiet vore deras eget företag.

Kongressens ledamöter får också veta att Peter Eriksson, till skillnad från Claes Roxbergh, ställer upp även om kongressen skulle gå emot partiledningen och behålla två jämställda språkrör.


Många drar säkert en suck av lättnad. Claes Roxbergh hade många förtjänster, men som språkrör vore han något av en katastrof. Han meddelar att han dragit sig tillbaka för att kongressen lättare skall förmås rösta för att slopa idén med två jämställda språkrör - Peter uppfattas som populärare än Claes.

Till och med Per Gahrton vill nu slopa principen om två jämställda språkrör - med motiveringen att Åsa Domeij vägrat ställa upp som språkrör, men kunde tänka sig att bli "vice" under Claes Roxberghs ledning. Per, som mer än de flesta varit orsak till att partiet valt en annan modell än traditionella partier, och som skrivit en doktorsavhandling om hur makten korrumperar i riksdagen, hade alltså gett upp. Med den auktoritet Per hade, som grå eminens, var han den som skulle kunna få principen om två jämställda språkrör att falla.

Som "andra vice" efter Åsa ställde Grön Ungdoms tidigare språkrör Maria Wetterstrand upp.

Själv sitter jag vid radion och förundras över skådespelet och hur dåligt partiledningen känner sitt parti - suckande besserwisseraktigt något om att partiledningen borde åka ut i landet, träffa medlemmar, bo i deras hem, förstå hur de tänker. Jag tror inte partiledningen förstod den gröna själen som ännu var i allra högsta grad levande i partiet.

För att få med sig kongressen ville man
kalla den reella partiledaren för språkrör, trots
att funktionen skulle bli likvärdig med de äldre
partiernas partiledare.

Kongressen gick - givetvis - emot partistyrelsens försök att ändra stadgarna. Kvalificerad majoritet var omöjlig att uppnå för denna ändring av stadgarna. Trots Per Gahrtons vädjanden. Två jämställda språkrören skulle bli kvar.

Vilket till och med tyckare i medierna applåderade - trots att de flesta mer eller mindre hånat modellen när den infördes. Mycket hade övergivits sedan starten, partistyrelse hade införts, regeln om att maktkoncentration skulle minimeras genom att språkrör inte fick sitt i riksdagen hade tagits bort. Den stenhårda kvoteringsregeln, som gjort att partiet inte kunnat ställa upp i flera kommunval de första valrörelsen, luckrades upp på lokal och regional nivå. Liksom det absolut stoppet för mångsyssleri. Men två jämställda språkrör - en kvinna och en man - behölls.

Valberedningens förslag på manligt rör för denna situation var Carl Schlyter. Schlyter var stark motståndare till partiledarfunktionen och ställde bara upp om den gamla modellen skulle vara kvar. Nu ställdes han mot Peter Eriksson, trots att denne egentligen ställt upp för att kongressen lättare skulle acceptera införande av en reell partiledare... Peter Eriksson vann valet.



På den kvinnliga sidan hade många velat se Åsa Domeij, en av dem som var med och skrev historia när partiet kom in i riksdagen 1988. Lotta Nilsson Hedström tycktes ganska säker på att Åsa skulle förmås att ställa upp som sin efterträdare. Åsa skulle frälsa partiet från ondo...

Men för alla oss som lärt känna Åsa var denna idé utesluten, hon skulle aldrig ställa upp som språkrör. Hennes frihetslängtan var för stark, liksom hennes behov av integritet.


Så Maria Wetterstrand blev den givna segraren- på bilden som språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Paulo Silva, manligt rör för GU. Kongressen hade därmed förhindrat att partiledningen fått sin vilja igenom - och man hade öppnat upp för Maria Wetterstrand.

Strålkastaren var riktad mot Peter den första tiden. Tyckarnas uppfattning om Maria var att hon skulle riskera att hamna i skuggan av Peter på samma sätt som Marianne hamnat i skuggan av mig. Dom hade inte förstått någonting.

För många var Maria Wetterstrand en okänd figur. Inte minst för journalister var hon en främmande fågel. För oss som kände partiet väl var hon snarare den givna efterträdaren.

Redan när hon var drygt 20 år hade hon varit ordförande på MP-kongresser - jag hade förresten inlett ett språkrörstal 1994 med att tjejen som var ordförande skulle komma att sluta som statsråd eller som riksdagens talman.

Marias styrka var - det hade jag högst påtagligt märkt då vi gjort offentliga framträdanden tillsammans då hon var språkrör för Grön Ungdom - den starka integriteten, hennes oförmåga att göra sig till och hennes uppriktighet. Hon smörade inte. Kunde var karsk och bitsk - men snar till ett leende och ett garv.

I en intervju ett halvår före kongressen - i Godmorgon Världen i P1 - hade jag blivit intervjuad om hur jag såg på Miljöpartiet och dess framtid nu när Lotta och Matz beslutat avgå. Till intervjuarens förvåning hävdade jag mycket bestämt att Maria Wetterstrand skulle bli kvinnligt språkrör och ta Sverige med storm. Intervjuaren tittade frågande på mig och undrade vem hon var.

De så kallade experterna hade sina åsikter klara. Att byta ut språkrör så sent
skulle bli förödande, och att välja ett helt okänt kvinnligt språkrör skulle försvåra
för partiet.

Peter Eriksson var redan då på många sätt en politiker ut i fingerspetsarna. På gott och ont. Han hade lång erfarenhet av partiarbete, hade suttit i partistyrelsen och dess arbetsutskott. Hans "genombrott" som kändis i partiet fick han när han inför valet 1988 pläderade för omedelbar avveckling av det militära försvaret.

I själva verket var Peter det enda möjliga alternativ när situationen spelades upp som den nu hade gjort.

Peter gillade mediespelet, var karriärsugen, inriktad på makt och när han fått för sig något så kunde han driva det nästan hur långt som helst. Han var inte världens bäste på att lyssna och hade ibland en tendens att bli aningen grötmyndig, men hade också förmåga att koncentrera sig på det som intresserade honom eller det som han tvingats in i.

Peter hade varit en klippa under många av de år jag var språkrör - en bra kamrat i den politiska cirkusen som förmådde bjussa på både positiv och negativ kritik.

Precis som mig hade han en frisk/sjuk förmåga att dra på ibland - ibland för att det var nödvändigt, ibland för att adrenalinet rann till och ibland för att det var så rasande kul. Han odlade gärna myten om den trygge norrlänningen, så sörmlänning han än var. Både Peter och jag hade erfarenhet av kommunpolitik - Peter som Kung av Kalix och jag i betydligt ringare roll i Vingåker.

Maria och Peter väljs till språkrör och kommer
att sitta i alla de nio år i följd som man enligt
stadgarna får inneha uppdraget.

För Claes Roxbergh blev spelet trots allt en framgång. Genom att bli nominerad till språkrör plockades han upp på första plats i sin valkrets Göteborg, före den som fått flest röster i medlemsomröstningen, Kia Andreasson. Därmed hamnade Claes i riksdagen, medan Kia fick lämna parlamentet.


Miljöpartiet fick 4,65 procent av rösterna i ödesvalet 2002 och höll sig därmed kvar i riksdagen. Språkrören hade före valet uttalat att man ställde krav på att ingå i en regering, inte bara bedriva samarbete. Dock skulle man inte ingå i regering där kristdemokrater och moderaterna deltog.

Därmed fanns det bara ett alternativ: en socialdemokratiskt ledd regering under Göran Persson. Partiet fick förmodligen en hel del stödröster av sossar, syster fyra procent. Efter valet satte sig språkrören ändå i förhandlingar med just kristdemokraterna i syfte att bilda en regering med dem samt med centern och folkpartiet. Som finansminister framför miljöpartiet under dessa samtal namnet Urban Bäckström - sedermera chef för Svenskt Näringsliv... Detta berättar Lennart Olsen i sin bok Rödgrön reda. Den ideologiska kompassen snurrar fortfarande helt vilt.


Göran Persson skriver i sin bok Min väg, mina val: "Samarbete med kristdemokraterna gick stick i stäv med vad de hade sagt i hela valrörelsen. På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in miljöpartiet i riksdagen."


Inför valet 2010 ingår Miljöpartiet i det rödgröna blocket. Det är en lång resa ifrån det att Per Gahrton i sin bok Det behövs ett framtidsparti skrev om den förlamande blockpolitiken som dödade riksdagsledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev: "... det bör vara förbjudet att på förhand ansluta hela partiet till ett majoritetsblock".

Han skrev om tomma framtidsvisioner och kritiserade den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa. "Enda botemedlet är att i stället för materiell tillväxt sätta livskvalitet som ledstjärna för samhällsutvecklingen." Och i en debattartikel (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han:

"Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig (förutom yttre begränsningar). Tillväxtens baksidor måste motverkas av samhället. Till slut uppstår ett läge då samhällets motverkande ingrepp gått så långt att de balanserar tillväxtfaktorerna. Tillväxten upphör. (-) Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Språkrörens funktion har förändrats - från att ha varit en kompromiss för att ge partiet ansikte utåt, till traditionellt partiledarskap. Detta gav sig uttryck i en debattartikel i DN där språkrören tillsammans med ledarna för sina blivande blockpartier gjorde en kovändning som signal till andra partier, medier och politiska bedömare. Plötsligt slog man fast att tillväxt var nödvändigt för såväl bättre miljö som bättre sociala villkor. Man hade signalerat att man var på väg att bli som andra, trots vad som skrivits i partiprogram.

Strategin drogs upp av främst Peter, som mycket skickligt förvandlat partiet, steg för steg, från ett grönt parti som förutom det demokratiska hantverket också drev opinion för samhällsförändring, till ett ganska traditionellt blockparti, som avsagt sig det mesta som kan förändra system, strukturer och normer i samhället.

Är man kritisk kan man hävda att De gröna fått ett block om foten. Är man inte kritisk kan man se det som en realistisk anpassning till rådande spelregler. Ånyo: är man kritisk kan man hävda att själva orsaken till partiets bildande var att just ändra rådande spelregler.

Maria Wetterstrand har blivit det mest
populära språkröret i partiets korta historia.
Här på omslaget på den nyliberala tidskriften Neo.
Blockets opinionsframgångar beror inte på S
utan på Marias framtoning.

En av de regler som inte förändrats är stadgarnas regelverk för hur länga man får sitta som språkrör. Att ändra stadgar krävs kvalificerad majoritet. Något allvarliga försök att ändra paragrafen som reglerar maxtid har inte gjorts. Maria och Peter avgick 2011.

Då valdes Gustav Fridolin till nytt manligt språkrör. Medierna var övertygade om att det skulle bli tillsammans med Mikaela Valtersson. Så blev det inte. Åsa Romson valdes. Mikaela lämnade politiken och blev ledande inom friskolerörelsen som förordande vinstuttag från skattefinansierad skola. Kanske var det hennes kamp för detta som avgjorde att hon inte blev vald. Åsa Romson ersattes - efter flera kriser inom partiet - med Isabella Lövin. Gustav Fridlin roterade ut och ersattes av Per Bolund. Alla dessa - Gustav, Åsa, Isabella och Per - blev statsråd i rödgröna regeringar. Det som hände med partiet under dessa år avgjrode att jag skrev min bok Vad ska vi ha samhället till? 

Snart måste Wetterstrand avgå

De rödgröna | Mp-stadgarna pekar mot sammanbrott

Svenska Dagbladet var en av de första tidningarna som uppfattade att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson snart suttit som språkrör så länge de enligt stadgarna får sitta - nio år. Ska de slå mig, som satt elva år, får de återkomma efter några år... Själv var var jag borta i fyra år innan jag återkom.

Det har varit en lång färd från de första trevande stegen till att bilda ett nytt politiskt parti - via det första gröna tillväxtkritiska ekonomiska handlingsprogrammet - till blockpolitiken där MP och S båda driver krav på tillväxt. Målet är regeringsbildning och de två språkrören kan bli de första miljöpartisterna som blir statsråd.

Det här var sista delen i Språkrörens historia, som jag minns den. Flera av språkrören har bidragit med minnen om hur det var. /Birger Schlaug