ProVoka Politik&Kultur
Mikaela Holm. E-post.

Några tankar till MP inför skrivande av nytt partiprogram

HÄR klickar du om du istället vill komma till berättelsen om MP:s historia.


Den första augusti 2004 tog MP ett steg in i ekomodernismen när Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly på DN Debatt skrev: "Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer." 

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson formulerade i sin DN-Debattartikel kärnan i det man kallar ekomodernismen: ekonomisk tillväxt går bra att förena med en hållbar utveckling, ja, ekonomisk tillväxt är till och med en förutsättning för en hållbar utveckling. Så småningom gjorde man till och med begreppet ”grön tillväxt” till sitt eget slagord.

Ett nytt grönt partiprogram bör omöjliggöra en fortsatt utveckling i ekomodernismens anda – även om denna behagar de så kallade väljarna. Ett grönt parti är inte till för att behaga, ett grönt parti är till för att utmana, få människor att tänka långa tankar över sin roll som individ, samhällsmedborgare och varelse på den planet vi bebor.

Att analysera, problematisera och kritisera jakten på ekonomisk tillväxt är kontroversiellt.  I den politiska och ekonomiska debatten utgår nästan alla från att tillväxt är en förutsättning för fortsatt utveckling.  Det finns en lagrad tro på evig tillväxt. Att i en ekonomisk debatt ifrågasätta tillväxten är lika oerhört som om en präst under en predikan skulle ifrågasätta trosbekännelsen.  Ur denna vurm för tillväxt flödar, inte minst i Sverige, iden om lönearbete som livets viktigaste ingrediens. Arbete har blivit ett mål i sig. Man ska skapa arbete, hålla människor sysselsatta och statsminister Reinfeldt vädrar idén om att allt fler bör arbeta tills de är 75 år gamla. Vad man skall arbeta med i ett samhälle där snart sagt varje miljard som investeras går ut på att rationalisera bort arbete, sägs inte.

Vad som driver fram den så kallade arbetslinjen är emellertid helt klart: idén om evig ekonomisk tillväxt. För att upprätthålla denna måste vi arbeta mer så vi kan konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan arbeta mer så vi kan konsumera mer så vi kan…

Hur kommer det sig att politiker och konventionella ekonomer är så bundna vid idén om den eviga tillväxten? Det är ju regel att ekonomer och politiker hävdar att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för det som de flesta av oss sätter värde på – en god standard, trygghet och välstånd. Beviset finns, sägs det, i våra föräldrar och morföräldrars marsch ut ur fattigdom: hur vi fått moderna bostäder med rinnande varmt vatten och wc, mat på bordet och möjlighet för de flesta familjer att köpa bil och kanske till och med en sommarstuga.
Men man kan förstås vända på det. Det är inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt detta goda, det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.
Vad som är hönan och ägget – är det tillväxten som gett oss det goda livet, eller är det stävan efter det goda livet som lett till tillväxt – är inte ointressant. Den kan förvisso ses som en filosofisk fråga, men det är också en reellt praktiskt politisk fråga.

Om det är vår strävan att få goda liv som medfört tillväxt – vilket jag hävdar att det är - så bör vi rimligen inte ställa oss frågan Hur får vi fortsatt tillväxt? utan istället ställa oss frågan Hur får vi bättre liv?
Det är på intet sätt självklart att bättre liv innebär fortsatt ökad konsumtion, ökad produktion och mer lönearbete. Det kanske så att mer fri tid, mer kultur och ökad social närvaro innebär bättre liv. I så fall bör vi inrikta oss på att uppnå detta. Trots att det inte med automatik leder till ekonomisk tillväxt. 

Utifrån detta resonemang borde MP i sitt programarbete ta avstånd från ekomodernismen på ett sätt som gör att vare sig nuvarande eller kommande språkrör kan göra sig skyldiga till den ideologiska kollaps som skedde i augusti 2004 och som sedan följdes upp steg för steg fram till valet 2010 då tesen Grön tillväxt blev det begrepp som MP torgförde som sitt.



 Del 2
Det är alltså inte ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi idag uppfattar som självklart: skola, sjukvård, bra boende, mat på borden och materiell god standard. Det är människors behov och vilja att förbättra sina och sina medmänniskors liv som drivit fram uppfinningar, verksamheter och regelverk som också lett till ekonomisk tillväxt. Vi har fått bättre bostäder, vi slipper hungra, vi har fått bekvämare liv därför att vi har strävat dithän. Och den strävan har lett till ekonomisk tillväxt.

Frågan är alltså om det verkligen är ekonomisk tillväxt som tar oss vidare till nästa steg i samhällsevolutionen, nästa steg på utvecklingstrappan -  eller om vi befinner oss i skede där andra lösningar är både önskvärda och nödvändiga. Min övertygelse är att varje tidevarv har sin lösning på den eviga frågan om vad som är utveckling. I vårt tidevarv har vi dels att ta hänsyn till att vi snart är nio miljarder människor på en begränsad planet och att trycket av vår konsumtion blir allt mer brutalt, dels att ta hänsyn till vad som gör oss mer tillfredsställda med livet – är det ökande konsumtion och mer arbete eller är det andra värden som vi nu kan utveckla?

Det är inte någon ny tanke att fundera i dessa banor. Idag är det delar av - men långt ifrån hela - den gröna rörelsen som främst funderar i dessa banor, medan allt från konservativa till socialister verkar ointresserade. Kanske känner de att deras ideologier angrips. Men så är det faktiskt inte. Man behöver inte vara ett grönt avdankat språkrör, eller ens grönmelerad, för att kritiskt analysera jakten på ekonomisk tillväxt. Man kan vara fullt trogen liberalismens, socialismen och konservatismen och ändå på goda grunder vara tillväxtkritiker.

Den konservative Staffan Burenstam-Linder, vice ordförande i det svenska Högerpartiet och professor på Handelshögskolan i Stockholm, beskrev i Den rastlösa välfärdsmänniskan (1969) vad som skulle prägla det framtida tillväxtsamhället: ”En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.” Man klan således som god konservativ vara djupt kritiskt till tillväxtjakten.

John Stuart Mill, liberalismens störste tänkare, menade att vi efter det att vi nått det materiellt och ekonomiskt mogna samhället skulle låta annat än det materiella att växa: fritiden, kulturen och andligheten. Så här skrev han i sitt huvudverk Nationalekonomins principer:

"Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer, som redan är rikare än någon har behov av att vara, skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom.... Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete."

Man kan alltså vara god liberal och ändå kritisk till föreställningen om den eviga tillväxten.

Och visst var också Karl Marx inne på samma tankar. När vi nått en god materiell grund att stå på – och samtidigt rationaliserat den materiella produktionen – så skulle vi få mer fri tid som vi skulle kunna utnyttja till att fiska, bilda oss och leva goda liv utan stress. För övrigt hade också Gunnar Myrdal - socialdemokratisk mottagare av ekonomipriset till Nobels minne - mycket kritiskt att säga om BNP-begreppet.

Det vill säga: det finns en sorts konsensus, om man studerar den ideologiskt betingade utvecklingsdebatten, om att ekonomisk och materiell tillväxt inte är något självändamål, utan ett sätt att uppnå vissa mål för samhället, men när dessa mål är nådda är det annat än ekonomin som skall växa. 

När de gröna programmakarna nu formulerar ett nytt partiprogram så bör man inse att om man hänger fast vid ekomodernismen - det vill säga tron att ekonomisk tillväxt är både önskvärd och nödvändig för att kunna bygga ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle - så kan man finna sig frånsprungen inom en tioårsperiod av partier som anammat andra delar av sina ideologier än de delar man idag håller högt.

Frågan är alltså nu: får vi bättre liv genom att konsumera alltmer? Får vi bättre samhälle genom att bygga dess strukturer och system på en grund som rämnar: tanken på den eviga ekonomiska tillväxten? Är det så att MP av idag ställer sig bakom det som Maria Wetterstrand och Peter Erikssons skrev i augusti 2004 på DN-debatt att de var "fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer"? Om inte bör dagens språkrör sätta ner fötterna, ta avstånd från ekomodernismen och vad som präglat den förändringsprocess som kännetecknat MP de senaste tio åren.

Det tycks mig tragiskt irrationellt att inte ta vara på den materiellt goda plattform, som generationer före oss skapat, för att med den som utgångspunkt gå vidare i utvecklingstrappan. Ett av de viktigaste uppdragen för politiker, medier, samhällsvetare och kultursfären borde vara att offensivt föra detta samtal vidare. Det är framför allt De grönas uppdrag, det var i själva verket skälet till att partiet bilades. Särskilt eftersom det finns synnerliga skäl att anta att den ekonomiska tillväxten de facto hotar både klimat och andra planetära processer. Men, och det är viktigt, i ett grönt partiprogram bör tillväxtidén kritiskt granskas även av sådana skäl som kan uppfattas som relevanta även för den som inte tror på klimatforskarna.

Det kan inte vara rimligt att låta idén om det ekonomistiska ekorrhjulet – konsumera mer, så vi kan producera mer, så vi kan arbeta mer, så vi kan konsumera mer – cementeras som någon sorts grundlag för utveckling oavsett om man klär denna strategi i ord som "grön tillväxt", "ekomodernism" och "hållbar tillväxt".
Vi måste rimligen ställa frågorna som är avgörande för hur politiken bör formuleras och hanteras: Är det utveckling att konsumera fler alltmer kortlivade varor? Är det utveckling att pendla längre och längre avstånd? Är det utveckling att få mindre tid i vardagen för sina barn? Är det utveckling att stressa alltmer? Är det ens utveckling att ha som målsättning att skapa jobb, trots att snart sagt varje miljard som investeras i näringslivet går ut på motsatsen: att rationalisera bort arbetstillfällen…

Och till detta kommer ytterligare en fråga: När nu allt fler ser allt fler tecken på att "tillväxten hotas" - nu senast i Anders Borgs presenterade budgetproposition - är det då inte fullt rimligt att kavla upp ärmarna och fundera över hur system, strukturer och normer skall kunna anpassas till ett nytt tidskede istället för att försöka återupprätta ett system som haft sitt bäst-före-datum...



Del 3
Materiellt fattiga länder behöver naturligtvis ekonomisk och materiell tillväxt, precis som vi har behövt det för att häva oss ur materiellt fattiga förhållanden. Men ingen kan med hedern i behåll påstå att våra samhällen är materiellt fattig – däremot kan vi med all heder i behåll konstatera att fördelningen mellan rik och fattig blir alltmer orättfärdig. Ett problem i sig, som man mycket väl kan lösa inom ramen för en stabil ekonomi med andra värden än ökad varuomsättning.

Alltså: Lika naturligt som det varit att vår strävan efter bättre liv har gett oss ekonomisk och materiell tillväxt, lika naturligt är det för människor i länder som lever på låg materiell nivå att ta kamp för bättre liv som i sig går hand i hand med just ekonomisk tillväxt. Det är alltså inte så att jag, eller någon annan, hävdar att materiellt fattiga länder inte skall sträva efter tillväxt – även om vi ständigt får detta nedkört i halsen så fort vi yppar kritik mot tillväxtjakten.

Det vi säger är att den materiellt fattiga delen av världen måste ges ekologiskt utrymme att skapa sig denna tillväxt. Detta kommer att få konsekvenser för oss som lever i den rika delen av världen eftersom det också innebär att allt fler människor kommer att göra allt större ekologiska avtryck. Vi måste minska våra ekologiska avtryck för att ge andra möjlighet att leva drägliga liv.

Redan idag tär vi så mycket på planetens resurser att det skulle behövas 1,3 jordklot för att vi skulle undvika att tära på kapitalet för att istället bara leva på räntan.  Lägg till det att nästan alla forskare är eniga om att klimathotet är reellt, att vi dramatiskt måste minska utsläppen av klimatgaser. Och vad värre: det finns ingen frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av klimatgaser om man beräknar utsläppen utifrån vad vår konsumtion ger upphov till. Ett land som Sverige påstår sig släppa ut 5-6 ton koldioxid per peson och år, men tar vi hänsyn till vad vår konsumtion – inklusive de varor, livsmedel och tjänster vi importerar – så är vi snarare uppe i tio ton per person och år. Och då har vi ändå räknat bort de utsläpp som vår export ger upphov till. Våra utsläpp ökar på grund av vårt sätt att upprätthålla den ekonomiska tillväxten genom ständigt ökande konsumtion.

Vi måste inse att jordens befolkning exploderat på några få generationer. När jag föddes – och jag är inte lastgammal – var vi 2, 5 miljarder människor på jorden. Innan jag dör – om jag blir lika gammal som genomsnittet – är vi över 9 miljarder.  Det är en oändlig skillnad. Trycket på planeten blir så mycket större genom att vår konsumtion samtidigt ökar.

Vi, i den rika delen av världen, måste alltså släppa vår fastnaglade uppfattning om att smulor till de fattiga ramlar ner om de rika blir än mer rika. Med den tesen som grund riskerar vår planet att drabbas mycket illa. De planetära processerna kommer att rubbas högst avsevärt. Vi, i den materiellt rika delen av världen, måste alltså minska våra ekologiska fotavtryck för att ge utrymme till andra. Det medför bland annat att vi – av rent planetära skäl – måste gå över från ett tillväxtsamhälle till ett utvecklingssamhälle där andra världen än konsumtion får betydligt ökad status.  Vi kan alltså inte ens lite på den så populära ekomodernistiska tesen att ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet går hand i hand. Att så inte är fallet beror främst på den så kallade rekyleffekten.

Rekyleffekten innebär att de miljö- och klimatvinster vi gör genom att tillverka produkter allt mer energi- och miljösmart äts upp av att vi blir allt fler människor på jorden som konsumerar allt mer i allt snabbare takt. Samtidigt som det blir fler på jorden som börjar leva på det sätt vi i Västvärlden levt i många årtionden så kräver vi att få konsumera ännu mera, i ännu snabbare takt. Ja, det uppfattas till och med som ett sätt att frälsa oss från de ekonomiska kriser som står som spön i backen. Statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanade vid förra krisen människor att konsumera mer och vänsterledaren Lars Ohly ville ge alla ett extra barnbidrag till julen för att konsumtionen skulle öka. Som om det svenska samhället hade brist på leksaker...

Tillväxtjakten medför att produkterna byts ut allt snabbare, kläderna lever kortare tid, modetrenderna blir allt hetsigare, försäljningen måste öka år från år annars talas det om kris. I Sverige har visat sig att sko- och klädbranschen har fått sälja mindre i år än förra året, det utmålas som kris och elände trots att det knappast rådet brist på skor, kalsonger och toppar i de svenska garderoberna…

För att upprätthålla detta allt snabbare flöde av varor krävs fossila bränslen och kemikalier vid tillverkningen, vatten och mark vid odlingen av bomull.  Vi har för bra länge sedan gått över gränsen till det som är moraliskt försvarbart.
Att tala om tillväxt är problematiskt. De som slentrianmässigt släpper ifrån sig begreppet i ett envetet mantra vet förmodligen inte ens på vilka matematiska grunder begreppet ekonomisk tillväxt vilar. För de flesta är tillväxt i vardagslivet nämligen en fråga om att något växer på ett fysiskt eller kanske linjärt sätt. Barnet växer. Tomatplantorna växer. Men hade barnet växt enligt principerna för ekonomisk tillväxt då hade vi varit starkt oroade. Och hade tomatplantan växt enligt samma princip hade växthuset sprängts långt innan sommaren var över.

Vad finns det då för grundvarianter av tillväxt? Jo, man brukar tala om fysisk (biologisk) tillväxt, linjär tillväxt och exponentiell tillväxt.  Det är den sistnämnda som utgör modell för hur vi beräknar ekonomisk tillväxt.

Vad skiljer då dessa varianter åt? Fysiskt, eller biologiskt, tillväxt innebär att växa på det sätt som människor, djur och växter gör. Vi växer fort under den första delen av våra liv, sedan saktar vi ner och vid dryga 20 år så stannar människans fysiska tillväxt. Men bara den fysiska. Ur ett annat perspektiv växer vi betydligt längre då vi utvecklas socialt, kulturellt och intellektuellt.

Det linjära sättet att växa kan innebära att till exempel produktionen av pappersmassa ökar med 2000 ton per år. Sker detta i tio år så är det en reell ökning, men i nyhetsflödet kommer det troligen beskrivas som att tillväxten minskar eftersom den procentuella ökningstakten är mindre i slutet av tidsperioden än i början. 
Exponentiell tillväxt innebär att om ekonomin växer med 3 % per år så har tillväxten efter tio år inte varit 30 % utan närmare 34 %, eftersom nästa års tillväxt är lite större än året före. Den reella volymen i tillväxten blir alltså större och större för varje år som går. Vilket kanske kan uppfattas som harmlöst för den som inte älskar matematik. Gör man det så blir man bekymrad. Av rena överlevnadsinstinkter.
När ekonomijournalisterna jublar över att vi har 4 procents tillväxt så kan det låta fullt rimligt. Men uppfattas det lika rimligt om man får förklarat för sig att 4 procents tillväxt faktiskt innebär att vår ekonomi vid nästa sekelskifte skulle vara 32 gånger större än idag?

Om man slår upp den svenska Nationalencyklopedin så finner man följande text: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.”  Tja, så enkelt kan det sägas. Politiker – röda, gröna och blå – borde läsa innantill.

Del 4
Jag kan, när jag hör debatten om tillväxt, få för mig att kritiken av hur den svenska skolan misslyckats med att förmedla kunskaper i matematik är fullt berättigad.  Politiker och ekonomer utnyttjar dessa brister för att inte komplicera tillvaron. Det gäller tyvärr även de som inom Miljöpartiet försöker runda problemet genom att retoriskt - och mot bättre vetande? - tala om "grön tillväxt" som en fortsättning på tillväxtsamhället. 

Även utomparlamentariska delar av miljörörelsen visar alltför ofta upp sin rädsla för att ta i begreppet ekonomisk tillväxt. Ofta talas det om att det är lönsamt rent penningekonomiskt att göra miljöinvesteringar i t ex solvärme - man sparar pengar. Men glömmer då nästa steg: Vad bör man med de pengar man sparat? Tar sig en extra flygtur till Thailand?

Det är förstås ett partipolitiskt rikstagande att ifrågasätta tillväxtsamhället som idé. Våra mänskliga hjärnor har ju en fäbless för att sortera in både begrepp och föreställningar i enkla fack av gott eller ont och rätt eller fel.  Att tro på ekonomisk tillväxt är, enligt rådande norm, gott och rätt. Att bryta mot normer är något av det mest krävande som finns. Det krävs inte bara insikt, kunskap - utan även mod. Att bryta mönster, tänka nytt är besvärligt. Vi lever nämligen i en norm. En föreställning. Det är i sig inte konstigt, det har alla samhället under alla tider gjort. Det gäller bara att förstå att man gör det.

När MP nu skriver sitt partiprogram bör man därför ha i minnet att det finns tre gröna grundbultar för programskrivande:  1) Ta de människor, som alltför ofta reduceras till något man kallar "väljare" på allvar. Våga föra ett resonemang som inte har som mål att i första hand behaga, utan att få läsaren att tänka långa tankar. 2) Ta planeten på allvar. 3) Ta livet på allvar - det är mycket roligare än många kanske tror...

Ständig ekonomisk tillväxt är per definition, som jag påpekade igår, en omöjlighet. Ur planetens perspektiv är det dessutom destruktivt. Frågan är inte om vi måste bryta denna utvecklingsmodell, utan när. Inte nu, säger politiker när de blir pressade. Inte nu. Men sedan. Någon gång. Dessutom, säger man, vill människor leva ett liv med den ökande konsumtion som håller igång tillväxte.

Men är det verkligen så? Är det så att vi vill leva i ett tillväxt- och konsumtionssamhälle där alltmer av vår självbild hänger ihop med vad och hur vi konsumerar? Eller är det en form av normskapande som leder oss in i dessa tankar? Är det helt enkelt makten över våra tankar som förmår oss att leva på ett så destruktivt sätt att vi reducerar vårt eget värde till att bli kuggar i ett ekonomisk hjul snarare än levande och riktiga människor…

Man brukar säga att det finns tre sorters maktutövning: den tvingande, den belönande och det betingande.
 
Tvingande maktutövning är ofta rå men tydlig. Det kan handla om att ställas inför ett gevär. I kommunismens Sovjetunionen hotade man med Gulag och i fascismens Chile hotade man med förflyttning till Estadio Nacional. I demokratier kan tvingande maktutövning innebära hot om fängelse för den som vägrar inställa sig för krigstjänstgöring i enlighet med demokratiskt fattade lagar – eller hot om stränga straff för den som vägrar betala den skatt man i samhällets namn beslutat införa. Tvingande maktutövning finns i alla samhällen. I olika grader. Och på gott och ont.

Belönande maktutövning är en trevligare variant, den som utsätts för maktutövning får i alla fall betalt för det. Man kan få bra betalt för att göra något som går emot ens egen övertygelse eller för att göra något som man vet är olagligt.  Man kan få möjlighet att behålla sin plats i den sociala hierarkin, eller till och med ta steg uppåt i hierarkin.  Man kan förstås också få betalt i formell tillgång till sociala strukturer och nätverk med hög status. Om inte annat kan man bli landshövding om man håller käft om sådant som bryter mot den politiska normen. Och man kan få en extra dusör om man gräver ner gifttunnor natten till påskdagen.

Betingande maktutövning är mer sofistikerad. Det handlar om att skapa eller förstärka normer i samhället. Normer som leder till att vi handlar, talar och tänker på ett visst sätt. Olika religiösa kyrkor har genom historiens gång förstått betydelsen av att skapa normer om vad som skall uppfattas som gott och ont – ibland i kombination med både tvingande och belönande maktutövning.  Stater som domineras av ideologier skapar normer över vad som är rätt och fel. Vi kan se det i allt från konfucianismen till Mao Tse Tung, från Tibet till Sovjetimperiet.  Ingen stat, ingen ideologi, inget samhälle är fritt från denna betingande maktutövning. Problemet är att när man lever mitt i en skapad norm förstår man kanske inte att man lever i den.  Man lever med en livsstil som känns som den naturliga. Andra, som lever i en annan norm, uppfattas som avvikande, konstiga eller rent av onaturliga.

Häromdagen, efter ett föredrag i Hudiksvall, kom en ung kvinna fram och berättade hur svårt det vara att leva utanför det vi kan kalla konsumtionsnormen, hur hon och hennes familj uppfattades som avvikande, hur man till och med tyckte synd om barnen som inte fick allt det nya som andra barn matades med i takt med modersvägningarna. Den unga kvinnan var inte bara trevlig, hon var social kompetent, var snyggt klädd, hade tänkt igenom sitt liv, vågade står för något annat, hade modet att leva ett sätt som de flesta av oss vet att vi borde leva - hon hade kommit från fattiga förhållanden och gjort en lång resa men utan att falla för en livsstil som hon förstod inte var hållbar. Hon är modig. Jag önskar att MP vågar bli lika modigt i den politiska sfären. Våga säga: "det här står vi för, gillar ni det inte så rösta på något annat". för målsättningen kan inte vara att behaga alla, och utifrån detta vinna röster, för att sedan utan mandat att förändra administrera det man egentligen inte tror på.


Den norm vi lever i just nu, i detta tidevarv i vår del av världen, kan vi kalla tillväxt- och konsumtionsnormen. Aldrig har så stora ekonomiska och administrativa resurser satts in för att upprätthålla denna norm. Bara i Sverige handlar det om insatser på cirka 50 miljarder kronor årligen för att bevara och stärka konsumtionsnormen.  Dessa 50 miljarder är vad den livsstilspropaganda kostar som gör att vi konsumerar allt mer, som gör att vi alltid känner sug efter nya saker, som gör att vi aldrig får vila i förnöjsamhet, som gör att vi stegvis upplever konsumtion som en av de mest centrala delarna i våra liv. Normen är i sig påtvingande, men upplevs som befriande därför att den känns som naturlig. Men den är alltså inte mer naturlig än att den måste pådyvlas genom ohyggligt insatser av propaganda.

Eftersom konsumtionen är drivande för att hålla igång tillväxtsamhället så kan man säga att vi lever mitt i en tillväxt- och konsumtionsnorm som upprätthålls genom betingande maktutövning i form av den livsstilpropaganda som det samlade reklambudskapet faktiskt utgör.

Det behöver inte ligga någon värdering i detta. Men det är respektlöst att inte inse hur det förhåller sig. Det är förvillande att låtsas som att vi inte är påverkade, som om vi lever våra liv utifrån hur vi med automatik vill leva dem även om vi inte levt under påverkan. Detta, just detta, bör utgöra en viktig analys i ett grönt partiprogram.



Del 5.

 Jag har tidigare konstaterat att ekonomisk tillväxt i längden är en omöjlighet, eftersom den mäts exponentiellt. Så när t ex professor Christer Gunnarsson i sin senaste bok Hållbarhetsmyten skriver att "ett samhälle utan tillväxt är otänkbart" så blir det en kollision mellan ekonomers/politikers världsbild och den reella verkligheten. Rent ironiskt blir det när man till och med i Nationalencyklopedin kan läsa att ekonomisk tillväxt i längden är en omöjlighet. 

 
Men kan man då inte upprätthålla ekonomisk tillväxt genom att låta tjänstesektorn växa? Nej, det kan man inte. För det första är talet om den växande tjänstesektorn förledande eftersom de flesta tänker på skomakare, frisörer eller något annat småtrevligt. Men de stora sektorerna inom det som betecknas som tjänstesektor - och som växer - är resor, reklam, finansiella tjänster etc. som såväl i sig innebär ökande utsläpp som ligger till grund för den ökande materiella konsumtion som utgör hoten mot de planetära processerna, av vilka klimatet är en av många. Reklam, som finansierar de flesta tidningar och åtskilliga tevekanaler, utgör en förlamande livsstilspropaganda som hjälper till att driva jakten på ekonomisk tillväxt. Med eller utan lånande medel.

Men ”grön tillväxt” då? Ett begrepp som det svenska Miljöpartiet, under Maria Wetterstrand och Peter Erikssons era, gjorde till sitt när man sökte - och lyckades -  få fler röster för att kunna bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterparitet. Löften om att allt egentligen kan fortsätta som vanligt, bara man vrider på några rattar och finner nya begrepp är säkert lockande i all sin harmlöshet. Om detta har jag skrivit så mycket, så jag nöjer mig nu med att en än gång konstatera att den som t ex investerar i solfångare snart kommer att tjäna pengar på det – men frågan är då vad man gör med de pengar man sparat. Flyger en extra gång till Thailand? Dilemman står som spön i backen! Det är inte bara fånigt att låtsas som om de inte finns, det är djupt oansvarigt eftersom vi därmed riskerar att, bildligt talat, köra rakt in i väggen istället för att bromsa, sakta ner och försöka hitta andra vägar.

Det finns något tragikomiskt i att ekonomisk tillväxt av nästan alla samhällsdebattörer uppfattas som något självklart, nödvändigt och önskvärt trots att såväl matematiska fakta som planeten i sig sätter gränser. Det är uppriktigt sagt djupt antiintellektuellt. Förhållningssättet kommer att förändras under tid. Redan nu ser vi hur ett antal ekonomer, som hånat varje tanke på en samhällsmodell utan ekonomisk tillväxt, börjar fladdra med blicken och säga att "nej i evigheter går det ju inte, men just nu kan vi inte lägga om från tillväxtsamhälle till något annat".

När allt fler fakta börjar bli besvärande för att upprätthålla trovärdigheten i den dominerande modellen för samhällsbygge så kommer förstås en ny modell fram. Eller, för att tala med Thomas Kuhn, ett nytt paradigm växer fram. En vetenskaplig revolution uppstår.  Att byta verklighetsbild kan dock ta lång tid. Det tog nästan 200 år för den kopernikanska modellen att ersätta den ptolemaiska, och långt in på 1700-talet arbetade åtskilliga vetenskapsmän utifrån en världsbild som om Newtons naturlagar inte existerade.  För att inte tala om hur länge läkare vägrade att acceptera glasögon som medel att förbättra synförmågan – man lät till och med meddela att glasögon var något mystiskt, något nästan ogudaktigt. I botten för viljan att upprätthålla gamla föreställningar låg självbevarelsedrift och egenintresse. Man vill hel enkelt inte bli av med möjligheten att tillverka och sälja olika former av ögondroppar.

Det tar tid att förändra normer och föreställningar som vuxit sig starka, men när man kommer till peaken så går det fort.  Förnekelsens kraft visas kanske bäst av att nya världsbilder som växer fram inte ens behöver bygga på nya kunskaper utan bara på att man uppfattar gammal kunskap på ett nytt sätt. Ett sätt att beskriva detta kan vara hur man upplever ”dolda bilder”, som man ibland hittar i barntidningar. Först tittar man på en bild som helt tydligt föreställer ett träd och en flod - så uppmanas man att hitta något annat också: en dold bild. Så småningom ser man att trädets krona bildar ett lamm och att det istället för en forsande flod finns ett barn som sover. Påstår någon att lammet och barnet finns där, innan man själv upptäckt det, låter man sig knappast övertygas. Men när man väl själv sett det begriper man inte varför man inte såg den när man först tittade på bilden.

Ofta påpekade exempel på detta är hur vi under åren sett på skillnaden mellan djur och människa. Jag fick lära mig i skolan att det som skiljde djur från människa var att människor kan använda redskap. Sedan dess har forskare sett mycket som man inte sett tidigare, trots att man haft det framför ögonen.  En av de senaste ridåerna som fallit är när man plötsligt sett att även djur kan känna empati, vilket man naturligtvis hade kunnat konstatera för länge sedan om man bara tittat noga efter sådant man inte sökt att finna.  Nämligen efter något som låg utanför den världsbild vi levt med, och där människan satts i centrum på samma sätt som en gång Jorden satts i centrum av universum.

Kritiken av tillväxtmodellen har pågått länge, i olika smala stråk av underströmmar, från både vänster och höger. Till slut kommer modellen att rämna, eftersom den, i enlighet med den exponentiella tillväxtens inneboende logik, är en omöjlighet.  Frågan är bara i vilket skick planeten och dess livsformer då är i.
Låt mig ta ett exempel - jag vet att det är oerhört känsligt och jag förstår varför det är känsligt - för att försöka förklara hur en grön populistisk retorik krockar helt med grön ideologi. Miljöpartiets språkrör ställde sig för en tid sedan bakom lärarnas krav på 10 000 kronor mer i månaden. Det kan vara behjärtansvärt, och lärarnas status behöver verkligen höjas för att locka de bästa till ett av våra viktigaste yrken. Det menar språkrören och det menar jag.


Normen i det materiellt mogna samhället är köpandets och ägandets. Inte levandets och varandets. Detta påverkar givetvis vårt sätt att prioritera, att se på våra liv och på vad som är viktigt, vad som ger prestige och status. Vi är inbakade i en konsumtionsburka som reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv. Inifrån denna burka ser vi det som något fullständigt självklart och naturligt att arbeta mer, för att konsumera mer, för att vi skall kunna producera mer, för att vi skall kunna arbeta för att vi skall kunna konsumera mer i ett evigt snurrande ekonomistiskt hjul där vi reduceras till att vara blott kuggar.
När MP knyter an till lärarfackens krav på 10 000 kronor mer i månaden, det vill säga 120 000 kronor mer per år, så blir partiet en del av problemet, istället för av lösningen. Man legitimerar idén om att status och prestige är detsamma som ökat konsumtionsutrymme. Ett grönt partiprogram som bas bör givetvis ge de självklara svaren på lärarfackens önskan om bättre villkor: bättre arbetsmiljö, klasser med färre elever, vidareutbildning, kortare arbetstid, plan för en reform som gör skolorna till kreativa och vackra utbildnings- och kulturcenter. Det vill säga: statusen skall upprätthållas med hjälp av kvaliteter som inte är reducerade till en fråga om ständigt ökat konsumtionsutrymme.

Vi har ett ansvar att analysera och konkretisera en väg från Tillväxt- och konsumtionssamhälle till det vi kan kalla Utvecklingssamhälle. Det är inte lätt. Men ingenting blir gjort om vi inte ens vågar samtala om det. Om det gröna partiet väjer blir man faktiskt en del av problemet. En stor del. Eftersom "väljarna" utgår från att det parti som heter Miljöpartiet värnar miljön och tänker långsiktigt. Ett ohållbart beteende och jakt på ökat konsumtionsutrymme legitimeras av det gröna partiet.

Man kan hävda, med viss rätt, att det är de gröna partiernas främsta uppdrag att bryta normer, bryta mönster. Men egentligen är det samtliga partiers uppdrag att resa sig från tron att man kan titta bakåt och sedan tro att framtiden blir någon sorts exponentiell fortsättning på det som varit.

Vi måste ta i den kontroversiella frågan: Hur bygger man ett samhälle, med bibehållen social välfärd och god demokrati, utan fortsatt ekonomisk tillväxt? MP når inte dit om man legitimerar en utveckling som går på tvärs mot allt vad grönt tänkande innebär. Ett grönt partiprogram måste inte bara vara ideologiskt grundat, utan även vara så starkt utformat att partiets företrädare inte kan frångå att följa vad där står.


Del 6
Det finns inga lätta svar på hur övergången från tillväxt- och konsumtionssamhället till utvecklingssamhället skall gå till. Men eftersom vi inte – för att ta ett av flera exempel - lyckats frikoppla utsläppen av klimatgaser från den ekonomiska tillväxten så riskerar vi tids nog att bli tvingade att tänka om. Desto mer planerade förändringarna bli och desto mer genomtänkt vi gör omställningen,  desto mindre besvärligt kommer det att bli. Det är mycket som behöver göras. Det mesta pekar på att vi måste sänka arbetstiden, ta ut produktionsökningar i fri tid istället för mer pengar för konsumtion.  Sådant som fri tid, kultur och social närvaro kommer att bli växande delar av våra liv. 

Den lagstadgande normen för heltid är idag 40 timmar i veckan. Vi lever i en tid när två politiska block just tävlat i ett val om att vara de som är mest besjälad av en så kallad arbetslinje. Tanken är att vi genom mer arbete, skall kunna konsumera mer, så vi kan producera mer, så vi kan upprätthålla mycket arbete. I ett sorts absurt kretslopp.

Det är en befängd tanke att upprätthålla en arbetstidslagstiftning med normen 40 timmar med tanke på att snart sagt varje miljard som investeras i näringslivet går ut på att rationalisera bort arbete. Vi effektiviserar, automatiserar, robotiserar och datoriserar – samtidigt som konsumenten gör allt mer själva inom allt från att skanna livsmedel till att sköta bankärenden på nätet. Det är tragiskt att ledande miljöpartister offentligt har dissat det gamla kravet på sänkt normalarbetstid. Motivet för föregående språkrör var att inte något annat parti eller fackförening drev frågan… Dummare argument kan man inte finna. Nu har MP lämnat över frågan till V, som givetvis inte varit lika korkade utan insett att det dels finns ett partipolitiskt utrymme att vara ensamma om att offensivt driva frågan, dels insett att opinionsbildning är viktigt för att uppnå de resultat man vill genomföra i sakpolitiken. Medan gröna ledande politiker talar om att ”man inte vill sitta på läktaren och driva plakatpolitik” ägnar sig kloka politiker såväl åt att från läktaren skapa opinion som i de beslutande församlingarna fånga upp opinionen.

Genom sänkt arbetstid och minskad konsumtion lär vi inte kunna få in lika mycket pengar till statskassa genom skatt på just arbetstid. Därmed måste vi också bredda skattebasen för att finansiera skola, vård, omsorg och trygghetssystem.  Grön skatteväxling – minskad skatt på arbetstid och ökad skatt på miljöpåverkande verksamhet - är ett första steg. Det finns här skäl att poängtera att hög skatt och avgifter på arbetstid innebär att vård, omsorg, skola, kultur, reparation och underhåll – det vill säga sådant som kännetecknar ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle - beskattas hårt medan materiell konsumtion och köp-slit-släng beskattas lågt.  Vi måste få ett skattesystem som gynnar sociala, kulturella och ekologiska världen snarare än ökad materiell omsättning. Att hitta bredare skattebaser blir därför inte bara de nordiska ländernas uppdrag, utan minst lika mycket EU:s och det globala samhällets.

En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är på många sätt ett dött och stillastående samhälle hur fort dess medborgare än springer. Sällan har väl politiken och samhällsdebattens huvudfåra varit så visionslös som under den tid vi nu lever.  Trots att vi lever i en brytningstid där konsumtionsvanor håller på att ta kål på vår planet vågar inget parti - när detta skrivs - ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?

Det är som om man inte vill ta till sig att miljövänligare teknik och effektivare energianvändning inte räcker för att frälsa oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter upp de miljövinster som ny teknik medför. Det finns därför en tragik i att varje kris – finanskris, lågkonjunktur, jobbkris och till och med miljö- och klimatkriser – möts med uppmaningen att vi skall varva upp, växla upp, jobba mer och köra ännu fortare på samma väg, i samma riktning med samma mål: ökad konsumtion och fortsatt ekonomisk tillväxt även om den skall ske genom ökande skuldsättning. När MP:s språkrör 2004 avslöjade sin egen inställning i de här frågorna på DN-Debatt (miljöfrågorna klarar vi inte utan en ekonomi som växer) och som dessutom slog fast att det är deras parti övertygelse inleddes en ny era i MP. Den kulminerade med att partiet i senaste valrörelsen drev tesen om "grön tillväxt" och omslöt hela iden som kommit att kallas ekomodernism.

Den tillväxt vi skapat oss de senaste decennierna är till icke ringa del skapad på lånade pengar. Till slut brister därför inte bara de planetära processerna, utan även de ekonomiska. Sverige tillhör de länder som har en låg formell statsskuld, men om vi räknar in även hushållens skulder tillhör vi de länder som har mycket stora skulder. Vi har hållit igång tillväxten genom att låna till den. Vi är därmed mycket mer sårbara än vad politiker ger sken av. Vi har därför dubbla skäl att ställa oss frågan: Vad gör vi nu?

I grunden kanske frågan kan lösas genom att politiker, innan man upprepar sina mantran, bör ställa sig frågan: Vad är en människa? Den politik man bedriver utgår alltmer från att människan främst är en ekonomisk varelse vars uppdrag är att springa fortare och fortare i ett hjul som snurrar allt fortare. Men vi är inte i första hand ekonomiska varelser. Vi är biologiska, sociala, kulturella – och andliga om ni så vill – varelser. Och det är en oändlig skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och för riktiga människor.

Vi behöver en debatt om hur vi skapar ett ekologisk och socialt hållbart samhälle som är byggt för riktiga människor. Det blir förvisso inte lätt att ta steget från ett konsumtionssamhälle till ett utvecklingssamhälle. Men det är nödvändigt. Både för planetens skull och vår egen värdighets skull. Därför är det hög tid att kavla upp ärmarna och ta sig an detta samtal.  Det gör man inte genom att gå den bekväma vägen med hjälp av teserna i ekomodernismen, man gör det inte ens genom att reducera grön politik till något harmlöst som behagar alla som tror att det räcker med att vara lite lagom ekochicka.

Alltså: Ett grönt partiprogram handlar om att utmana och provocera. Inte att behaga alla, men att ta alla på allvar. Och därmed vinna respekt och vara en del av den nödvändiga omställningen - utan att glömma att en omställning utan socialt ansvar och med rättfärdig fördelning mellan människor kommer inget annat än kaos att uppstå.